Oro. Att känna oro, en helt mänsklig och vanlig känsla. Ingen höjer på ögonbrynen.. Alla är oroliga ibland. Det var det värsta med att få barn. Denna oro. Först oro för missfall, sedan för att barnet skulle dö i magen eller vara skadat när det föddes. Sedan oro för plötsligt spädbarnsdöd, att barnet skulle sätta något i halsen, skada sig, bränna sig, försvinna, bli kidnappad av en pedofil, drunkna, cykla omkull, bli påkörd, nerslagen, rånad...sitta för mycket vid datorn, för mycket vid TV:n, för lite utomhus, för mycket godis...oro för att ens barn skall få leukemi eller hjärntumör..bli mobbad eller olycklig.... Det slutar inte. Bara är där som ett föräldraskapets baksida. Det gäller att inte visa, inte låta oron hindra, inte uttala oron. Det gäller att hela tiden ställa den mot väggen och ifrågasätta dess berättigande. Det gäller att plocka ner den på en rimlig nivå...