torsdag, november 30, 2006

En annan dag än tänkt

Det lilla shoppingcentrat Boarp, liksom utslängt på en åker, kan i dag stoltsera med ett antal olika små affärer. I en lång rad ligger de, som om de bara vore förgrundskulisser till den berömda "ladan".

En av dessa butiker heter "Lågprisladan". Ett eldorado för vem som helst, också för mig inser jag motvilligt. Här finns allt. Jag går in för att köpa glödlampor och kommer ut med tre fulla kassar samt en stor utelykta i blank krom. Så där är det....

Nästa livsfarliga affär heter....smaka på det här...Kötthallen! K Ö T T H A L L E N !
Va? Hur kan man döpa en affär till Kötthallen, säg det tillräckligt många gånger så blir det så köttigt att man ser rött och känner smaken i munnen. Man vill gärna tro att slaktaren står med sin yxa direkt innan för dörren. Stor och fet med köttigt ansikte och ett brett dreglande leende...Men ack nej. Här råder ordning. Rader av delikatesser visar upp sig bakom en välputsad glasvägg: Kotletter, lammracks, lammstek, majskycklingfiléer, korvar, pastejer, patéer, skinkor, älgfärs, fläsk, hemmalagat, grillat och griljerat, rostbiff och oxfilé. Här finns allt! Ostar i överflöd och marmelader. Franskt, italienskt och skånskt.

Sen var det inte långt till tippen...

Nöjd med mitt fixande och handlande och att jag skurat bort algerna på altantaket. Missnöjd med att jag inte gjorde det jag planerade att göra. Varför gjorde jag så? Höll mig inte till agendan, men får väl godkänt i alla fall?

Julstämning ?


1 december. Södra Sverige, men ändå......

Någon slags stämning


I blixtbelysning - ett monster med en usel frisör..

I mörker, när bara de små ljusen syns, då tycker jag att vi närmar oss jul....

onsdag, november 29, 2006

Stajlad blogg

Zappat runt lite bland andras bloggar igen...Hittar några guldkorn, skall uppdatera min favoritlista...Inser att det är trevligast när texten är kort och bilderna många. Sån är inte min. Tvärtom. Långa, övertydliga texter och så en och annan liten bild. Stajla om? Nä, tar ett snabbt beslut att min blogg får fortsätta att vara som jag är; lång, osorterad och motsägelsefull.

Vad då, jul?

Gosch, jag tar mig. Äntligen skickat in ändringsanmälan till Bolagsverket ... Min lilla firma har ny skepnad och tillika ett nytt namn. Nytt, nytt... känns befriande att släppa det gamla. Har betalat räkningar och sopat rent i räkningshögen. Varje gång med känslan av strypsnara runt halsen...Det gick. Antagligen blir det lite jul i år också.

25 dagar till julafton. Stöön... Ingen känsla, något som min dotter kompenserar för. Hon rev i helgen fram samtliga jullådor och vips, i hennes rum råder ingen brist på julstämning! Där glittrar redan tak, väggar och fönster av luciaglitter i silver och guld, kulörta kulor och mitt på golvet står hennes minigran och skapar stämning. Dessutom har hon draperat bokhyllan med ett tygskynke från Egypten, hängt upp möbelsnoddar längs skrivbordskanten och klippt ut cirka 30 hjärtan i röd filt som hon, likt rosenblad, strött ut över hela rummet!

Själv har jag stulit ett antal grankvistar från åsen, vilka jag klädde min rostiga utepiedestal med. Det räckte till hälften så jag får stjäla lite till. Kom i gång rätt bra. Såg framför mig hur min variant till utegran, snötyngd, lyser upp i vintermörkret, men inser nu att risken finns att den kommer att uppfattas som en jättefallosjulsymbol, med sin obeliskform....Och med det har jag gjort mitt för att skapa lite stämning. Bild kommer.

tisdag, november 28, 2006

Present !!

Jag har fått en present. Ser plötsligt hur en skönlockig yngling närmar sig min ytterdörr med ett stort vitt paket i famnen. Blir först misstänksam, tänker att det måste vara fel. Frågar om det kan vara en bomb i lådan? Den unga budkillen skrattar och säger att jag blir nog glad när jag öppnar...

Om jag blev glad? JA, jag fick en fin presentkartong med olika kaffesorter, lyxiga små kaffetilltugg av vit choklad, mörk choklad, kaneldoppad choklad och med nötter och nougat! Dessutom 2 whiskeypralinpinnar och små kakaokaffebönor i en ask. Samt två kaffemuggar i porslin!! Jissa ATT jag blev glad. Så fint! Så gott, jag som älskar både gott kaffe och choklad....det visste någon. TUSEN TACK räven!

måndag, november 27, 2006

Tåg

Tittar ut förbi byn, över bukten och slätterna utanför Laholm. Dimman har för ett ögonblick skingrats, så jag ser långt igen. Hör hur tåget visslar där borta i svängen, står kvar och ser när det mjukt smiter längs åskanten. Som en lysande orm ringlar det lilla Öresundståget sig in mot dalen. Tycker om tåget. Tänker på när jag var tonåring och bodde bara ett stenkast bort. Hur vi stod och såg på tågen och sa att det såg ut som leksakståg! Det kändes som att vi skulle kunna sträcka ut våra armar och ta tag i de små vagnarna.

Kan ibland känna en längtan efter att följa med. Jag vill sitta där helt själv och glida fram genom Sverige. Ha en kopp kaffe framför mig, se hus, åkrar, järnvägsövergångar och träd passera. Känna det lugn som infinner sig när man ändå inte kan göra något annat än att bara sitta kvar och vila i nuet.

Min bästa tågresa gick mellan Narvik och Luleå. Vita vidder, fjäll, snö som yrde. Overkligt att sitta där inne i den upplysta trygga värmen och se vildmarken, det orörda Norrland passera utanför med sina slätter och fjäll. Undrar vad renarna tänkte. Såg vid ett tillfälle en röd räv med en enorm svans. Han kalasade på en vit hare och snön var färgad röd av blod. En bild som fastnade. Såg ut som något ur skolans lärobok om natur och djur. I min skånska vardag hade rävar och harar ungefär samma färg, året runt.

Fast i själva verket är det sällan jag blir så där skönt avkopplad när jag åker tåg. Blir lätt otålig och stel i kroppen! Kör hellre bil. Då kan jag stanna när jag vill och behöver inte trängas med främmande människor som luktar ovant, har störande mobiltelefoner, gnälliga ungar och kladdiga matsäckar med sig.

Jag minns en annan tågresa. Vi var femton. Jag och mina två tjejkompisar åkte till Stockholm där vi skulle bo hos min pappa. Min kamrat C. hade i stort sett aldrig varit utanför Båstad, i allafall aldrig åkt tåg.

Tåget lämnar Båstad station och tuffar iväg norrut. Efter 3 minuter kommer konduktören som ropar " Nyyypåååstiiiigna". Då säger min väninna på bred skånska...."Eouuu, var liggor det hänne??"

Vem är jag?

Funderar på vad jag vill med min blogg. Det känns inte särskilt meningsfullt att smyga undan och vara anonym längre. I början var jag noggrann med att inte röja min identitet. Med tiden har jag blivit allt "slarvigare". Nu har jag insett att det t.o.m. kanske är roligare och ärligare om jag berättar vem jag är.

Det heter ju att man skall vara privat och dela med sig i en blogg, det tänker jag fortsätt med men inte längre utan viss censur!

Bloggen smög igång som en smal, oupptrampad, slingrig stig i bokskogen. Min röst var liten och svag. Med tiden har tonen blivit kaxigare, humöret bättre och volymen allt mer högljudd. Bloggen känns ibland som en saxofon, somliga dagar är den en cello. Ömsom låter det riktigt bra och jag är mer än nöjd. Ömsom brölar det rysligt falskt, jag har de facto inte tagit några lektioner. Jag lär och framför allt, jag har riktigt roligt med mitt instrument eller om man så vill, mitt lilla "husdjur".. Kanske jag skapar en ny mer "privat dagbok" vid sidan om den här.. För att få tillträde dit får man i så fall kvalificera sig !!

Det här smygandet i början var ingenting annat än att jag hade en tuff period just då. Eftersom jag alltid skrivit och har ett enormt behov av att sätta mina tankar på pränt, kändes bloggandet som ett nytt sätt att skriva dagbok på , ungefär. Just det, ungefär. Men inte i närheten. Jag hade i början svårt att föreställa mig att någon enda skulle hitta till mitt rum. Men vetskapen gav onekligen lite extra nerv åt mitt skrivande. Med tiden började jag längta efter att få någon liten kommentar. Jag snurrade runt bland bloggportaler och pingsidor m.m. och vips började det hända saker! Faschinerande. Ännu mer faschinerande hur man faktiskt kan få rejält med uppmärksamhet bara man råkar skriva om ett tillräckligt känsligt eller provokativt ämne!

Visst måste jag vara personlig i min blogg, annars kan jag lika gärna lägga av. Men förhoppningsvis blir jag inte övertydlig, utlämnande på gränsen till outhärdligt eller tjatigt gnällig. Men jag delar gärna med mig av tankar, erfarenheter och åsikter, annars lär det här bli en riktig tradblogg. Jag har ju inget specialintresse så som akvariefiskar, frimärken eller brodyr som jag kan fokusera på.

Jag har redan rensat en del, hälften ligger som "drafts". Det är ju också så att vet man vem jag är kan man relativt lätt förstå vilka jag skriver om. Även om det finns en och annan som jag gärna skulle drämma i huvudet med en stekpanna, så känns det inte värdigt att hänga ut vederbörande i det här rummet. En del får stå kvar, men jag tror inte att det gör någon illa eller upprörd. I så fall går det ju bra att kommentera eller morra under "comments".

Funderar alltså på att skriva ut mitt fullständiga namn och få med en liten bild.
Eftersom jag är en novis när det gäller det rent tekniska, har jag inte trots ett enormt söndagstålamod klarat att klura ut hur jag får bilden på rätt ställe, i högerkolumnen i min profil....Tar tacksamt emot råd och tips på hur jag gör..


Ha en riktigt bra vecka, ni som orkar masa er hit och läsa vad jag knattrar ner. More to come..Nike

lördag, november 25, 2006

Sidan fyra

Sidan 4 i dagens Expressen!!

Allt är okej, utom rubriken som jag inte rådde över. Men det är så det är. Det här är superkul, men nu byter vi samtalsämne, i allafall jag.

http://expressen.se/index.jsp?d=1180&a=766947


fredag, november 24, 2006

Ack ja...

Det händer mycket märkliga saker när man minst anar det..... Underliga dagar...Blev kontaktad av Expressen häromdagen...Läs i kommande nummer, kanske redan i morgon.

onsdag, november 22, 2006

Lite vardagslyx

Vem mår inte bra av lite vardagslyx ibland. Här sitter en njutningslysten skånsk stockholmska som är svag för att typ...bli kliad på ryggen, fotmassage, champagne och mörk choklad.

Ibland låter jag mig förföras av alla glassiga magazine, de ytliga färgglada i tjockt blankt papper. Köper ett par stycken på en gång, passerar chokladaffären på vägen hem och ser åtminstone till att ha lite billig skumpa hemma..

Har jag råd unnar jag mig gärna en timmes aromaterapi innan dess, om inte åtminstone ett hett bad i mitt eget hemmaspa.. Honungstvål, bubblor både i och utanför kroppen. På med skön musik, tänd några ljus och dra in det hela genom varje por. Det doftar gott. In i tjockaste frottérocken och upp i sängen, mitt stora vita moln, i flera timmar när barnen lagt sig.

Bläddrar långsamt och omständigt igenom mina magasin, nyper i det tjocka pappret..läser om allt ytligt, trevligt, onödigt, intressant och oviktigt. Läser om människor, spanar in höstens mode även om jag inte förstår vad det är jag ser på flertalet "konstnärliga" mörktonade modebilder. Kollar in mat och vintips, resor! Vackra bilder som förstärker känslan. Ännu oftare försvinner jag in i en spännande deckare eller någon annan intressant bok eller tidskrift. Eller skriver en stund.. Det händer att jag laddar ner en film, rakt in i laptopen. Är inte det en supergrej?

Hemlyx!

Ett sånt hallå...

Ett sånt hallå...har tydligen trampat på många medsystrar ömma tår...Återkommer en annan dag med vissa funderingar kring det som hänt i dag, denna är till ända. Tack för i dag! Här, för er som känner för att läsa vad några andra skriver....

http://expressen.se/index.jsp?a=757783 (Cecilia von Krusenstjerna )


http://expressen.se/index.jsp?a=759700 (Katerina Janouch svarar)













Morgontidningen

Låg vinterblek sol bortom åskanten. Bokarna avtecknar sig som ett svart spetsmönster mot det ljusa..Klart. En lugn morgon. Äter frukost vid tidningen, TV:n och datorn.

NST är tjockare än någonsin men går också fortare än någonsin att läsa. Vem bryr sig om Perstorp, Åstorp eller Bjuv när man bor i nordvästra delarna? Jag orkar knappt läsa om vad som händer i min närmaste stad. Skummar över rubrikerna...Det handlar om lergökar, julsånger, bygglov för restauranger och val av Ängelholms lucia! - suck!

Om min by går att läsa på två hela sidor i dag! Ibland räcker det med en halv. Men en sida täcks av ett fotografi, så det är magert med text. Jag skummar igenom tidningen, nyheterna har jag redan fått via DN på nätet och på TV. Läser dödsannonserna (måste hålla koll....)Zits ( som tonårsmorsa, ett måste! )

Det enda som i övrigt fångar mitt intresse denna dag den 22 november är fantombilden av Jack the Ripper!!- att Ängelholms flygplats är först i världen (!) med nytt fingeravtryckssystem för att öka säkerheten och så en halv sida om Palmevapnet. Ett vapen som tydligen kanske ändå inte är palmevapnet, åtminstone det vapen man i 20 år trott skulle kunna vara palmevapnet. Man har trott mycket i 20 år. (Osannolikt att man inte lyckats lösa mordet....) Mer mord i Libanon, ännu en gruvexplosion, ännu en busskrasch, mer om hiv-smittan. Internethandeln ökar..Avslutar med att skumma igenom några trista rescentioner...Klart och slut.

Varför har jag tidningen kvar? Är det bara för känslan av att bläddra i tunnt tidningspapper till morgonkaffet.....?

måndag, november 20, 2006

Kyrkogårdar

Promenerat på kyrkogården. Det var ett tag sen... Har alltid gillat kyrkogårdar. I Tromsö allra helst. Där bodde vi granne med Elverhöy kirke och Tromsös största kyrkogård. Inte så sällan promenerade vi runt och läste på gamla och nyare gravstenar. Det var spännande. Alltid i mörker. Ibland hela familjer som dött samma år. Vad hade hänt? Varför? Någon farsot som svepte förbi? Ibland flera namn ur samma familj, men bara männen. Ja just. Sjökaptener eller fiskare! Förlista på havet. De stenarna var många... Många barn. De allra flesta stenarna berättade vad människor livnärt sig på och hur många barn de hade. Somliga stenar var utan namn. Vissa stenar med namn på ogrävd jord. "saknad till havs", "vilar i havet" men också "fjellet tok han".

Här i min by är det handlande, bankirer, advokater, fiskare och jordbrukare. Det är en salig blandning, men från senare år skriver man inte ut yrket längre. Så synd! Bara namn och årtal. Varför? Är vi inte stolta över vad vi har för yrke längre? Nej, det är nog vad vi är för slags människor som är det viktiga. Den lilla "loggan" i dödsannonsen signalerer ofta personligheten...

Där ser jag plötsligt min gamla bästis pappas sten. Jag gillade honom. Han var en tillgång när vi var förvirrade tonåringar. Han dog alldeles för tidigt och fick en platt blank granitskiva. En liten rund sten är fastlimmad i ena hörnet. "Till morfar från Sebastian". Sebbe, som gifte sig i somras. Går längs kanten av stenar. Läser och ser många kända namn. Himmel, om de visste när de levde att de lite längre fram skulle bli grannar på kyrkogården!

Går ut och fram längs vår huvudgata. Promenerar långsamt, tittar på folk och bilar. Inser att snart kommer alla vi som skenar fram här i dag, att ligga där borta på den nya kyrkogården. Möter min gamla studierektor, han som var så sträng och som jag var rädd för. "Ja, hejhej"
- tänk om jag hamnar bredvid honom!!! Eller bredvid den där tossiga högljudda tantan i konditiorikön! Kan man boka plats redan nu tro? Jag vill ha lugn och ro. Helst vill jag ligga längst upp, mot bokskogskanten. Jag vill ha fridfulla, snälla grannar, inte oroliga stressade själar som kanske inte kan ligga still....

Min moster har en fin önskan. Hon vill ligga på kyrkogården i Hov, bara för att det är så fantastisk utsikt där!

Positiva tankar

Visst är det underbart med hösten! ! ! !

Gräset grönskar fortfarande under alla träd som i dagarna släpper i från sig de absolut sista löven... Havet går i grått mot silver, och åsen skiftar i brunt, svart, lila, silver och guld....Milda, lugna färger till en isande klar vind.

En dag för bullbak. En dag att njuta vid kaminen. En dag när jag är tacksam över möjligheten att (åtminsone delvis) få rå min tid och kunna jobba hemifrån. Jag tänker att jag trots allt har så mycket att vara tacksam över. Mina fenomenala ungar inte minst! Mitt hem där på åskanten som med sitt lugn och sin trygghet värmer oss i höstrusket...

Tänker att guud vad en kopp kaffe kan smaka fint...på min nya värmande tjocka kofta, på att jag haft det bra med vänner i helgen, på att det går åt rätt håll allting även om det ibland är motigt...Tänker på att tankens kraft är stor, det är inte lätt men det går att slita sig loss från destruktiva tankar.... Det går att se något fint, vackert och stimulerande också i en dag som denna!

söndag, november 19, 2006

Great mamas med mera

Eftersom jag stack ut hakan och kritiserade ett känsligt ämne får jag väl tåla en del kritik. Okej, allt väl. Men eftersom det jag spontant knattrade ner i utgångspunkten inte var ämnade som brännstoff i någon feministdebatt (trodde inte att mer än högst två skulle läsa mina rader) har jag dragit in ursprungsvarianten. Här kommer samma inlägg, denna gång utan namn, vilket retade gallfeber på många. Det kan jag förstå. Samtidigt har jag svårt att förstå att det skall vara så svårt att skilja på sak och person. Såhär:

Läser att det glassiga magasinet "Mama" utmämnt "årets mama". Eftersom jag inte läser "Mama" vet jag inte vad tidningen står för eller vad som avses...Vad då "årets mama"? Blir lite nyfiken..Hur utser man henne? Läser vidare att de nominerade endast utgörs av unga, framgångsrika, snygga och kända kvinnor, tillika morsor.

Jaha, hur har man tänkt då? På vilka kriterier utsågs dessa, förrutom att det uppenbarligen är kända för en eller annan välförtjänt gärning. Gick man på hur kända de är, hur snygga de är eller hur många barn de har? Varför inte kalla tävlingen för "årets kändismamma" i stället? Så ger den inte sken av att verkligen representera mammor i allmänhet, vanliga mammor som inte har strålkastarljuset på sig.

I utgångspunkten är jag tämligen ointresserad och oengagerad när det gäller kändisar, skvaller, jippon i Stockholm etcetra. Däremot är jag intresserad av starka, självständiga och duktiga kvinnor som utmärkt sig i en eller annan form. Många av dessa skriver härliga böcker, friska debattartiklar eller ler vänligt mot mig när jag slår på TV:n på morgnarna. Det finns många duktiga kvinnor i detta land. Ett fritt land som ger alla lika möjligheter att göra vad de vill, utbilda sig, göra karriär och lyckas med att förverkliga sina drömmar. Förebilder. Goda, starka kvinnoförebilder är viktigt och naturligt i ett land som Sverige och de har vi gott om.

Sitter där och zappar mellan lite olika bloggar för att se om jag kan hitta något som väcker mitt intresse. Det är då jag råkar läsa några rader om mamajippot i Stockholm. Bloggen var en uppmärksammad, ung författarinnas. Hon var en av de nominerade, en av de som fick gå på catwalken med sina barn.

Jag inser att hon i samma andetag som hon var gravid och födde två barn också skrev böcker. Trots att hon hade en tuff tid efter att första barnet fötts. Hur gick det till? Ännu en av dessa unika människor som inte behöver någon sömn? Har hon barnflicka? Åtminstone en 50/50-man? Hur är det annars möjligt? Jag är full av frågor. Var det fel på mig? I dag förstår jag att det var helt normalt, men så tänkte jag inte då och min stresscirkus startade...

Många kämpar dessutom med att upprätthålla sin dröm om den perfekta familjen med en älskad make och två välklädda barn. Villa, snygg bil i silvermetallic, vara en pigg, fräsch och smart mamma, Inte tappa garden, köra på. Snygg och välklädd med välstädat hem utföra storverk varje dag...

Jag läser vidare. Det här är alltså ytterligare ett exempel på en i raden av lyckade, duktiga mamman, som åter bevisar att man kan göra allt trots att man har små barn att ta hand om. Massmedia har nappat..Men något är fel...

Läser lite till.....då kommer det. Inlägget om en annan "duktig" kändismamma, vinnaren av årets mama 2006, vilket firats på inte mindre än Café Opera i Stockholm. Hon och andra nominerade fick under prisutdelningen promenera längs en cat-walk med sina barn. Man visade senaste modet för mammor och barn, åt gott och skålade i champagne!

Det här är löljligt. Varför? Tävling? Möjligen en insiderutnämning bland landets "kändismammor"? Snarare ett hån mot alla de hårt kämpande familjer och mamor som dagligen gör ett storartat jobb med sitt liv och sina barn. Hur utsåg man vinnaren? Framröstad av vem eller vilka? Hur vet man att dessa kvinnor är bra mammor??

Man vill tro att det är redaktionen på Mama eller inom "nätverket" som vinnaren utsetts. Men tydligen har läsarna röstat. Är det alla dessa trettioåriga förstföderskor som ser dessa kändiskvinnor som någon slags förebilder för att de själva också lever i tron att man SKALL inte bara vara mamma för att vara en perfekt mamma. För att bli lyckad skall man samtidigt också göra karriär och ha ett perfekt liv a´la "Sköna hem", "Mama" och andra magasin och tv-program som spär på myten av den perfekta mamman och den perfekta familjen..

Ett sådant synsätt kan vara att binda ris åt egen rygg. En kvinnofälla!! Nu sticker jag ut hakan, jag är medveten om det. Men det behövs en debatt som är mänsklig och jordnära, som inte fördömer kvinnor som inte orkar, vill eller kan hänga på racet. Som vill göra en sak i taget. Kvinnor är inga supermän! Män och kvinnor är olika! Är det en nyhet?? Är det så konstigt att det inte blir någon lugn och ro i familjepolitiken? Är det så konstigt att många kvinnor inte mår bra. Är det så konstigt att fler och fler kvinnor i rätt unga år också får hjärtinfarkter som tidigare bara männen fick?

För att vara en superbra mamma skall man alltså också hålla på med en massa andra saker, helst göra kometkarriär, gärna vara kändis, dessutom snygg och vältränad. Lyckad helt enkelt! Vilket för de allra flesta inte fungerar. Pressen på unga kvinnor är ondödigt stor. Många känner sig hetsade att återgå till ett aktivt arbetsliv igen efter barnledigheten.

Är det svårt att förstå varför statistiken visar att sjukskrivna med diagnosen utbrändhet, ångesttillstånd, ätstörningar och depressioner ökar...

Varför är så många kvinnor deprimerade? Varför knaprar så många kvinnor lyckopiller? Varför ger så många kvinnor upp när de inser att de kanske inte tillhör den gruppen som behöver 4 timmars sömn per natt, som blir konstiga av att amma eller som knappt räcker till åt två barn och ett hem.

Hur många har tid att plugga, skriva deckare eller göra karriär när sömnen är skral, tiden knapp, orken eller barnflickan inte finns. Inte heller den stöttande pappan som tar 50%, vilket jag uppstudsigt menar faktiskt är en omöjlighet, åtminstone i längden..Som tur är för 2000-talskvinnan verkar hennes man verkligen ta ett allt större ansvar för sina barn.

Jag bor inte längre i närheten av Stockholms City. Jag bor på landet. Här har många kvinnor inte ens en utbildning. De jagas ut i arbetslivet fast hela deras existens och identitet hänger på att vara just mamma och att få vara tillsammans med sitt barn, något som skapar mening åt deras liv och som känns naturligt i ett enklare jordbrukssamhälle!!! Tror ni att det accepteras? Åh nej, de är betraktade som andraklassens kvinnor. De här kvinnorna klassas snabbt som dumma i huvudet eller handikappade? Troligen utgör de också ett hot och får därmed också ta en del skit, inte minst från sina medsystrar!

Jag har vuxit upp med en ensamstående, yrkesarbetande mamma. Min släkt består av många starka, kämpande kvinnor. Jag är ända in i mina grundvalar en självklar feminist i den bemärkelsen att män och kvinnor är lika mycket värda, att de på arbetsmarknaden måste erbjudas samma villkor, samma utvecklingsmöjligheter och samma lön.

MEN, för bövelen. Det är kvinnorna som blir gravida. Det är kvinnorna som föder barnen, vars kroppar och själar genomgår den största metamorfasen.... Kvinnor ammar och får den första odiskuterbara naturliga bindningen till sin avkomma. Det skall vara så..men samhället tolererar inte att det är så. Men tyvärr...män går inte på östrogen!

Jag är själv kvinna, mamma och barnmorska. Jag gick på myten, men tvingades vända och tänka om. Jag uttalar mig gärna i ämnet.Jag är lika mycket jämställd för det, fast ännu mer på kvinnornas och barnens sida nu än tidigare.....

Den här mamatävlingen känns bara som ett hån mot alla de kvinnor och mammor som under andra förhållanden skulle ro hem den där utmärkelsen. De nominerade i Stockholm är kanske hur bra mammor som helst (de enda som kan avgöra det är deras barn om sådär 15-20 år) men det här är bara ett jippo. Vem får behållningen? Tidningen, Deltagarna? Kanske svensk familjepolitik ligger bakom tävlingen? Eller de deltagandes bokförlag i ett gemensamt PR-jippo?

Är jag bara sur och gnällig nu? Skall inte kändissverige få ha lite kul och festa loss om de vill? Lite glamour är väl aldrig fel? Självklart inte, festa på bara..

I mina ögon är det lite töntighetsstämpel över händelsen. Känns inte värdigt. Så många intelligenta, vällyckade kvinnor som i sig är en förebild. Måste de tramsa till det genom att ställa upp på ett sådant jippo?? Jag skulle uppfatta det som konstigt att bli jämförd med alla de miljoner fantastiska kämpande mammor som förtjänar en likande utnämning alla dagar varje år!

Ner på jorden, till skobygden utanför tullarna...för balansens skull...
I min lilla värld heter en av "årets mamor" Pam. Hon är 12-barnsmor och bor i min grannkommun. Hon är tillika farmor till två. Pam är 38 år och familjen bor i en vanlig villa...Hon älskar sina barn, säger att hjärtat bara blir större för varje barn. Naturligtvis pratas det och skvallras det mycket om familjen. P bryr sig inte. Hon la för länge sen karriären på hyllan då hon insåg att det aldrig skulle gå att kombinera barnafödande, uppfostran, hem och familj med en yrkeskarriär och jobb. Hon valde att stanna hemma och hon är stolt över det ! På riktigt ! Hon låtsas inte, försöker inte vara något mer, låter sig inte påverkas varken av politiker, andra provocerade kvinnor eller den storstadskvinnorörelse som inte tycker att det är en karriär att ta hand om sina egna barn. Pam sträcker på sig. Hon är stark och stolt. Dessutom osannolikt snygg och fräsch...

Det här har ingenting med mig att göra. Jag menar inte att jag vill ha fler barn eller att jag skulle vara nöjd med det liv hon lever. Men Pam går sin egen väg, hon är en ovanlig och otrolig mama!

Det finns många fler. Varför inte min väninna Helene. Mor till två pojkar. En intelligent, varm och omtänksam kvinna. När hon just fött nummer två fick hon besked att hon drabbats av bröstcancer. Hon var knappt 30 när hon fick beskedet...Trots operationer, cellgiftsbehandlingar och hormonbehandling förlorade hon inte tron på att hon skulle bli frisk, åtminstone inte utåt. Hon log tappert och älskade sina barn som hon alltid satte i första rummet. Hon var en generös och fantastisk mamma, kvinna och väninna. Hon dog. Hon klarade sig inte, det tog sju år innan sjukdomen tog över hennes kropp och fick henne att till sist ändå ge upp. Så postumt får hon utmärkelsen som en av de mest fantastiska mammor stått på denna jord! Förhoppningsvis fick hennes pojkar så mycket värme och kärlek av sin mamma under de år de fick tillsammans att det räcker länge, länge....Jag är övertygad om att hon hann ge dem den där grundläggande tilliten till livet.....

Eller varför inte Louise. Ensamstående 2 barnsmamma. Lämnad av en otrogen man och där stod hon utan fast tjänst, utan inkomster, men med två barn på heltid...Hon fixade livet, hon har skapat ett kärleksfullt och stimulerande hem åt sig och sina två barn. Men fattigt....Hela tiden med kronofogdemyndigheten i hälarna...Men hon sträcker på sig, är stolt och gör sitt allra bästa hela tiden. Tid att studera, dubbeljobba för att slippa gå minus varje månad? Svar, nej. Göra karriär? Kanske sen när barnen är självgående...

För de allra flesta mödrar handlar det om att helt enkelt prioritera för att inte ta allt för mycket stryk, inte stressa halvt ihjäl sig i sin kamp för att bli den perfekta vällyckade mamman.

Självklart handlar inte det här om alla kvinnor i detta land. Vi är olika och det måste vi acceptera. Det finns många kvinnor som på ett mirakulöst sätt klarar att kombinera småbarnsföräldrarollen med studier, karriär o.s.v. utan att fara illa. Det finns kvinnor som bara behöver 4 timmars sömn per natt, men de är få. Det finns också kvinnor som behöver 8 timmar. Som inte har en partner att dela ansvaret, bördan och ekonomin med. Som inte klarat stressen, trycket och förväntningarna.

Det handlar om attityder, kvinnohälsa, tolerans, ideal och förebilder för unga kvinnor och mammor! Det handlar också om männen, om barnen och om det samhälle vi skapar och lever våra liv i.

Det handlar inte om att trampa några medsystrar på tårna. Inte heller om att jag vill uppmuntra dagens kvinnor att gå tillbaka till livet bakom grytorna vid spisen, som någon uppfattat det!!?? Då har man inte läst ordentligt.

Det finns mycket att säga men om "årets mama" tänker jag inte orda mer.

lördag, november 18, 2006

Glasögon ?

Utskrattad under middagen som vi denna lördag intog i vardagsrummet. Åt i skenet av levande ljus och lät TV:n vara påslagen...Mysigt. Men ack. Upptäcker att jag inte ser vad som är vad på tallriken. Sticker gaffeln bredvid biffen, missar coleslawen och glider förbi tomaten...VA? Sonens flinar...Får hämta glasögonen, de jag hittills bara haft när jag läser. Med ens blir ingredienserna på tallriken stora och klara, mängden mat ökar med det dubbla!

Siktar med gaffeln och där sitter biffen! Höjer hungrigt maten mot munnen och - sticker mig i kinden!! VA? Avståndet stämmer inte. Sonen flinar ännu bredare! !- HAHA, skall jag mata dig mamma?

Tar en klunk vin och slår glaset i tänderna så det röda skvätter över halva mig.. Nu har sonen riktigt kul...

Glasögon. Skjutit länge på det till synes ofrånkomliga.... Det finns tre dilemman med här. Permanenta progressiva glasögon är dyra! Det är svårt att välja tillräckligt snygga bågar och det är att oundvikligen vara tvungen att kapitulera inför ännu ett åldersfaktum. Det räcker inte längre med solglasögon, ögonyoga, läsglasögon, starka lampor eller gymnastik, typ "håll en penna 40 cm framför ögonen, för pennan in mellan ögonen och följ med blicken hela tiden. Upprepa 50x2 i några veckor". Detta råd fick jag av en ögonläkare för 25 år sedan. På den tiden var jag bara ljuskänslig och lite osynligt skelögd..Det hjälpte. Fick superbiceps i ögonmusklerna och mina besvär gick över. Det var då det.

Det är väl bara att bestämma sig....Värre med ekonomin, tandläkaren har fått allt överskott sista året.... Åldern? Okej, okej.....det är bättre än någonsin..Ingen fara, men jag erkänner att jag mitt i min kristid också bearbetat detta faktum....Det är både plus och minus men mest plus! Tack och lov att jag inte är 25 längre! Börjar hellre med glasögon än börjar om. Och, det finns ju faktiskt massor med helfräcka bågar!

Hm...vilken look vill jag ha?

fredag, november 17, 2006

Fina fredag

Min snart 12-åring kvittrar glatt på om kvällens disco, om lösnaglarna hon vill köpa för månadspengen och om den söta killen hon aldrig träffat, men som log mot henne från en av skolkatalogens sidor. Han går på en grannortsskola.

Brevet var grönt och luktade parfym. På frimärket var det en räv och med en bestämd knuff drog hon iväg brevet ner i den gula postlådan. Ingen tvekan där inte.

- Hade han msn? Kom han på nästa skoldisco, i hennes skola?
- Hej, jag är en tjej som är 11 år och som också går i femman. Jag tycker att du är söt!

Hem, trycker i sig en damsugare och en nougatbakelse. Sköljer ner kletet med kall oboy innan hon virvlar iväg till sitt rum. På vägen dit greppar hon telefonen, nynnar på någon Christina Aguileralåt och tappar sin kofta på golvet. Dörren stängs bestämt och nåde den som vågar närma sig..

Sitter kvar och myser framför kaminen. Ute strilar regnet och bjuder inte in till en uttänkt promenad. Stannar här i värmen, drar upp filten till hakan och blundar. Tänker att hjärnan är som en parabol. Hela tiden tar den emot nya tankar från gud, vet och vad. Måste stänga av bruset. Andas fokuserat, känner hur den värmda luften dras in i näsan, vänder uppe i huvudet och rinner iväg ner och ut igen. Hör dotterns mumlande, vedens knastrande och mina egna andetag. 5 minuter bara....

....blev till tre kvart! Yr, vinglig i kroppen och seg i kolan. Tungan smakar sot och cockie..Ögonen torra springor. Himmel! Sovit tungt i soffan. Vilken dag är det? Var är jag? Varför ligger det fiskar och räkor över hela köksbänken? . En kopp starkt kaffe och en stund vid laptopen så vaknar jag och minnet drar sig fram mot pannloben igen..Får besök från Gävle i kväll..Just så, fisksoppa var det..

torsdag, november 16, 2006

Mer om Tics

Jag vill ha mediciiiin !! Jag orkar inte längre - Stäng av mig!!!

Så lät det häromdagen. Han ligger i soffan vilt fladdrande med ben och armar, orkar inte med sina tics längre. Det har verkligen tagit fart. Det är ju så det är. Det debuterar i puberteten, accelererar ett tag för att sedan klinga av. Så följer år när det återkommer perioder med tics, kanske en gång om året som det var för mig. ( Det här har jag skrivit om tidigare..)

Med tiden blir det lindrigare och lindrigare. (Kanske för att hjärnan blir trögare och trögare ???)
Har aldrig sett mina tics som ett handikapp, få har vetat om det, enstaka har reagerat. Det går att hejda med viss viljekraft. Åtminstone i en kort tid. Men sen brukar det återkomma desto mer intensivt under ett par timmar, det undertryckta måste ut - eller nå´t sånt.

Man pratar om brist på serotonin eller någon annan substans i hjärnan. Men, man vet i själva verket inte. Ärftlighet, ja. I allafall i vår familj.

Pratar lugnande. Låtsas som om jag inte hör. Går undan när det blir för mycket. Tycker synd om honom men säger inte så. Det är det bästa. Prata inte för mycket om det och ta det lugnt. Han har kommit på själv (tonåren, går inte att ta in för mycket vad andra säger....) att om han lägger sig ner och andas lugnt så blir det lite lättare. Berättar hur det är, visar honom en hemsida där han kan läsa själv. Uppmuntrar - "det är speciellt att ha tics vännen...det visar bara att du har bra med aktivitet i hjärnan, att du har ett gott intellekt. Dumskallar har inte tics, de är trögare redan från början.." - säger jag utan att ha något alls belägg för att det jag säger är riktigt och rätt. Men tanken hjälper gott....och det är huvudsaken.

Nästa morgon är det lugnt. Han är glad och nöjd. Skall spela innebandyturnering i skolan. Inga tics. Inte på hela dagen. Sen, när han kommer hem och slappnar av drar det i gång för fullt....

- Det är inte bra att medicinera !! - Då blir du bara så trött och trög. Det går över, ta det lugnt och tänk på att du bara laddar ur när du kommer hem efter en hektisk dag. Kroppen ligger i soffan och slappar. Hjärnan släpper efter och ut överskottet!!! ...... säger jag som aldrig kommer att göra det eller honom till ett problem, en sjukdom eller en avart som skall behandlas eller botas. Har inte vi alla lite egenheter för oss ibland? Eller, är det bara som jag vill tro?

onsdag, november 15, 2006

Förvirrad av spårvagnar och annat som inte går som på räls...

Tillbaka från Göteborg. Att köra bil i Stockholm är "nothing" men alla dessa spårvagnsspår gör mig förvirrad! Stannar de eller inte, vem har grönt eller rött, vad är gult. Känner mig verkligen som en höna där jag gasar mig fram vilt snurrandes på huvudet och rak i ryggen, lätt framåtlutad för att också kunna se uppåt, man vet ju aldrig...Dessutom hamnar jag alltid i Tingsdagstunneln, hur jag än bär mig åt...

Hemma i min lilla håla. En liten, skön håla vid havet. Här är bra att vara och lätt att leva...Låg långt in i levern men avspänt leende på ytan. Handlat matta till hallen som var för stor! (Fyndat på IKEA vad med att mäta först??) Så köket fick plötsligt en ny matta istället. Funderade en kort stund på att ta fram mattskäraren och kapa eländet men besinnade mig som tur var. En tjock sisalmatta. Det hade antagligen inte blivit något alls kvar av mitt fynd..

Ostrukturerad dag. Tappat kontrollen och är inte nöjd. Trots det har jag tagit mig hem från Gbg, städat köket och hallen (eftersom ny matta inte kan läggas in på orent golv) kört en tvättmaskin, en diskmaskin, lagat middag till 2 hungriga skolbarn (ICA-pizza, 11 minuter i ugnen jaja...) för att sedan ramla ner i fåtöljen bredvid kaminen just när "Bonde söker fru" började. VAD? Vad är det där för program? Hur kan man blotta sitt privatliv och ställa upp på något liknande. Tyckte att mer eller mindre alla såg lidande ut..

Skriver ny agenda för i morgon. Nu är jag sträng. Måste hålla Nike i väldigt kort koppel. Nu skall hon fösas i säng. Huvudet skriver inte längre, fingrarna går av sig själv över tangentbordet....Har ingenting vettigt alls att säga i dag. Kan inte tillföra världen något. Skall gå in och vegetera på mina tankar en stund, försöka hitta något slags lugn så att sömnen blir god. Måste lägga undan allt grubblande .... Måste, måste så mycket. Ställer allt större krav på mig själv. Omgivningen.. Måste, måste...

Fortsätt hålla fokus. Gå rakt fram bara.

Lugn...andas lugnt. Stressa inte, du gör det bra..

Tillit. Det går ju, om än långsamt. Det kommer att gå bra, du fixar det här, oroa dig inte. Luta dig mot dig själv, tryggt. Tro på dig själv människa, du fixar det här. Kan andra, kan du...

Strukturen. Den är på gång. Har fattat... Det är bra, det känns bra, det skall gå.

måndag, november 13, 2006

Kanske en höna ?

Hönor sprätter, kacklar, är stresskänsliga och gillar att gå ute i det fria ! De är också snälla, vänligt sinnade och ... de har ett speciellt förhållande till tuppen !

Apropå husdjur !

Vi är 5 husdjur hemma hos mig. Katten Moses, mina två barn, min blogg och jag själv. Vilken slag djur vi är, förrutom katten och bloggen, det måste jag grunna över.... Vi är ju inte mer än människor, jag och barnen. Det vill säga, djur vi också, som förvisso bor i hus. Well, som kommentar till Anonymous......angående det här med uppskattning och erkännande.

Det kanske inte nödvändigtvis måste vara så att man behöver positiv respons från andra människor för att må bra. Någonstans vill jag tro att det räcker med min inneboende kraft, lust och trygghet.

Meningen med livet? Ack ja...Jag vill också tro att det är i samspel med andra livet blir meningsfullt, i kommunikationen. Nog för att vi, var och en av oss, säkert kan känna oss starka och må bra utan andra människor inblandade. Men inte i längden. Ett meningsfullt arbete eller en djupdykning i själen via till exempel meditation, sjamanism eller en stark gudstro kan inte ersätta mänskliga kontakter, möten, kärlek, vänskap...inte i längden, även om vi kan behöva leva eremitliv eller försvinna in i oss själva mellan varven. Det är bra för oss. En balansgång måste vara det rätta. Allt strävar efter balans..

Mig? Jag suger åt mig som en svamp när jag får uppskattning eller erkännande. Det är bra för mig i den tid som nu är, när den vilsna haveristen åter börjar känna fast mark under fötterna...

Jag har varit en doldis. Mest en doldis hittills i mitt liv. Snarare gått undan eller hållt tyst...inte förväntat mig respons....inte alls varit som den här bloggen är ! Det har vänt med åren, ingenting är statiskt, det rör sig hela tiden. Det är bra, allt är så mycket bättre! Men, det viktigaste är ändå att jag mår bra med mig själv, att kontakten inåt är bra och glad, att jag förstår mitt innersta väsen och kan hantera mig själv med ömhet och respekt. Inte lika lätt alla dagar, men vi har det bra för det mesta, jag och jag.

Lågtryck och chokladsockerkaka

Fakturerat. Smällt i väg den på posten och tänker att nu jädrar klarar sig januari också. Mår så bra att jag trots lågtryck ute och inne bakar en kaka. Men inte med mer inlevelse än att jag slänger ner en klick smör i en bytta, häller lika mycket socker som mjöl på det. I med två ägg, lite kakao, vaniljsocker och bakpulver. Så där. inte förrän nu tar jag fram elvispen. Det blev för tjockt, så i med lite mjölk. Pang, in i ugnen. Inte mycket känsla, jag kan vara sabla effektiv i bland.

Andra gånger river jag blockchoklad, smälter vit choklad och rör njutningsfull för hand. Så icke denna måndag. Tänker att även om jag inte kan åka utomlands med mina barn, så kan de kanske minnas att morsan, hon bakade minsann sockerkaka till oss. Och hade eld i kaminen när vi kom hem från skolan! Det får bli min belöning. Glinas nöjda uppsyn om en timme eller så....

söndag, november 12, 2006

Om att spegla

Min väninna F regisserar. Det var hon som första gången pratade om att - spegla. Hon sa att det var därför hon lyckades så bra med sitt yrke, för att hon var så bra på just det. Skådespelare som också var bra på att spegla kunde hon uträtta storverk tillsammans med.....Då var det fantastiskt. Sen, när hon gick hem efter arbetsdagens slut och trädde in i den privata världen med kärleksrelationer, vänner o.s.v. då var det inte lika fantastiskt. Här lurade fällorna, vem tyckte egentligen vad, vem är det som är glad, deppig, sorgsen nu - är det du eller jag?

När det gäller alkoholism talar man om medberoende, är det inte i själva verket samma sak? Är det inte i själva verket ett väldigt mänskligt drag. Speciellt hos människor som lever tätt inpå varandra ? Hos vissa mer utpräglat än hos andra...Men om två människor som speglar duktigt möts i en relation, då händer det saker!!!???

Nu tänker jag högt, osorterat, kom i håg det.....

Jag var en gång hos en synsk kvinna. Hon sa att jag hade en stark förmåga att känna hur andra kände och att jag inte hade lärt mig att hålla den andra människans sorger, ilska, ångest eller vad det nu var utanför mig, alltså inte ta in det som om känslorna var mina egna.......

Det är att spegla. Man får tro vad man vill om "min spåkvinna", men hon har rätt. F. gav det ett namn. Jag har inte varit medveten om det förrän på senare tid, inte förstått vad det egentligen handlar om eller ens haft ett namn för det.

Det handlar om vara trygg med vem man är, vad man är, vad man vill, känner, tror och hur man mår. Det handlar om stå stadigt. Det handlar om att inte låta möten med andra människor (omedvetet så klart) rubba denna inre balans.. Det handlar om att kunna stanna, gå undan, säga ifrån, stoppa i tid, avbryta och avsluta i tid. Att tryggt och stadigt navigera sig fram i livet vid alla dessa möten med alla dessa människor.

Men också, att kunna möta den andre på ett riktigt, rättvist och utvecklande sätt....

Den jag har framför mig kan skapa den här känslan i mig. Är han sorgsen eller mår dåligt, tror jag att det är jag som är eller gör det. Dåliga vibbar? Tja, men om jag då är känslomässigt bunden till honom eller henne, kan det bli jobbigt. Då hamnar vi båda i en återvändsgränd.

Det kan också bli så att även om jag inte egentligen är berörd eller älskar, tror jag kanske att jag gör det, för att han är det...

Det här är knepigt. Jag försöker förklara också för mig själv under tiden jag skriver. Alltid blir tankarna så mycket tydligare när de skrivs ner..

Det kan naturligtvis vara en tillgång att "spegla", som för min väninna F i sitt arbete.. Men man måste vara medveten om hur det fungerar och inte låta sig dras med, tappa fotfästet. Stå stadigt. Struktur. Självkännedom. Att inse skillnaden och inte ta på sig andra människors olycka eller behov och göra den till sin egen.


Vad gäller denna "andliga vägledare", så var det ett spännande möte och självklart var mycket av det hon sa osannolikt riktigt. Nu är jag ju en obotlig skeptiker och kan inte utan att rynka ögonbrynen ta till mig allt hon stod för och förmedlade. Men spännande var det! Dessutom blir jag alltid faschinerad över människor som är så oerhört övertygade av sin tro, på vad det än är, så att ingenting kan rubba deras jämvikt! Kanske är det lite avundsjuka också..
Hur som helst så gav hon mig bara goda vibbar den gången för 6 år sedan. Kanske jag skall gå dit igen?

Det här kändes som ett rörigt inlägg. Jag får läsa igenom det i morgon igen och se om jag förstår något..

Godmorgon

Godmorgon !
Innan jag startar genomgången av de 72 mail ( !! ) som jag nu faktagranskat och redigerat, kan jag inte hålla mig från att gå in hit, till mitt hemliga rum. Nåja, rummet är inte hemligt, kanske inte jag heller är så hemlig längre....vissa "missar" i hanteringen får mig att tänka i de banorna..?? Det spelar ingen roll, jag tänker inte längre vara så rädd att "lämna ut" mig. Har ingenting att skämmas för och det här är hur som helst bara en del av mig... (resten av mig ligger sparad som "drafts" - hehe)

Mitt bloggrum är som mitt husdjur (det var inte jag som sa det, men det var kul sagt !) Känslan är att jag måste gå hit varje dag och sköta om min blogg, vårda den, ge den näring och ömhet, allt den behöver för att växa och må bra!! Knäppt! Ja, men jag gillar det! Är gärna lite knäpp ibland, det hjälper i en helknäpp värld... Också i en ordentlig, skötsam, välorganiserad, disciplinerad och icke tillåtande värld. Vad jag menar med det? Det tar vi en annan gång...

Nu skall Nike dra på sig glasögonen ( alltid på vift!! ) och tjäna några kronor till sitt leverbröd. Mina barn har börjat önska sig julklappar. Gissa i vilken prisklass allt ligger i ?

lördag, november 11, 2006

Berusad av musik ?

Tänk att en skön melodi kan kännas som en förälskelse.... Låter mig i kväll berusas av Izzy Connors fantastiska röst, av Yoyoma:s cello ( Bach, Bach ! ) och Izhak Perlemans violinspel (hör titelmelodin från Schindlers list !!!!!) men också av Lighthouses lätta, någon grekisk melodi, U2/Mary J Blige....och Queen! Har ni hört när Freddie Mercury sjunger "Barcelona" med Moncerat Caballe ? Eller Andrea Bocellis "Volare" Sting blir jag ofta förälskad i....och var får Pedro Almodovar tag på all sin fantastiska filmmusik???

Tja, det var just nu det. Min lördagsmusik den 11 november. Nu stänger jag av, reser mig ur toscatårtskletet, nyktrar till och går in till min lilla tjej som just kom hem från kompisen. Här har utlovats chokladsås till glassen! Det är hon värd....

Och jag också kanske.. Har varit strukturerad och jobbat klart de texter jag skulle. (Det är min lördag det...) Jag håller min plan mer än väl men städningen får stryka på foten...Strukturen för i morgon ser utöver det ut som följer: Äta frukost, jobba undan och bli klar, gå låång promenad oavsett väder och STÄDA...klart&slut.

Bäst - skylt nr 3


Det här är en favorit!! Tillverkare är min kusins tonårsdotter. Det är hennes farmor, min moster, som man skall akta! För den som råkar passera vill jag för tydlighetens skull också visa att Amanda inte givit min moster någon riktig rättvisa...men hon skall ändå aktas...Så här har vi lilla moster också. Skylten är i alla fall en höjdare...Så här ute på landet finner man ett och annat. Trafiken är inte tät men också traktorer kör fort ibland !

fredag, november 10, 2006

Till M

Kära M
Du fick mig att lyfta. Under några veckor lät jag mig svepas med av dina brev, din musik och alla rosor. Det var skönt, jag var berusad av dig och ingenting hindrade mig från att bli förälskad. Tack för att du fick mig att ändra kurs, att släppa taget helt och fullt om det som varit och blicka framåt.

Fortfarande är jag förundrad över att jag kände som jag gjorde. Du var som något jag redan bar inom mig. Du hade säkert dina skäl, kanske du aldrig menade att vi skulle mötas på riktigt? Du var inte klar, hade problem och jag tror att vår kontakt förvånade dig också. Du kanske aldrig hade trott att det skulle dra iväg som det gjorde...

Du fick mig att öppna upp och se klarare. Jag blev med ens mer kreativ. Det fattades något som du faktiskt kom med. Känslan finns kvar. Jag njuter mer, finns till mer, lyssnar till musik igen, jag skriver mer, ser och lyssnar mer.

Det är så mycket du inte vet men, tack..... Jag bär dig med mig. Jag är inte längre frustrerat studsande... Jag har släppt, men du finns ändå kvar. Inget är längre jobbigt. Det finns en mening även om vi inte ses igen. Jag är tacksam att jag fick komma dig så nära som jag gjorde, att jag kunde ! Du visade mig hur en kontakt kan vara. Det tar jag med mig oavsett vad som händer..Jag hoppas att du blir lycklig med dina val och ditt liv.

från Nike

Skylt nr 2



Får jag lov att bjuda på ännu en skylt! Denna gången en som ger bra vibbar och som ofta får mig att trampa på bromsen och öppna plånboken för några små bitar mörk, krämig lisa för gom och själ!

Vänner

Vänner! Livet är fullt av möten, hela tiden. De flesta passerar utan att lämna avtryck. Många lämnar minnen och känslor som lever kvar länge. En del gör djupare avtryck i själen och ett fåtal flyttar in för gott....

Uddingarna är de som en gång var ens vän men som vuxit bort och i från... Konstigt blir det när bara en inser att inget finns att sägas mer. Som någon kvarleva från 80-talet som aldrig underhållits annat än med kanske högst ett möte, ett par telefonsamtal, enstaka mail och 100 julkort från ett håll, inte mitt!
Häromdagen fick jag ett kort från Grekland: - "Hej vännen, tänker ofta på dig. Är på Kreta och slickar mina sår. Det är inte lätt för kvinnor i vår ålder. Ser fram mot att besöka dig, gå långa promenader längs stranden och samtala om allt som hänt i våra liv under alla dessa år. När passar det dig?"

Va? Stööön.. Vad då "kvinnor i vår ålder"(hon är faktiskt 4 år äldre än jag!! ) Jag har inget behov av att gå långa strandpromenader och höra (en gång till) om hennes liv, inte heller vill jag berätta om mitt....Hon är rar men....... Det är 20 år för sent! Hrkkk........

Mina vänner, de riktiga vännerna, är inte så många men heller inte så få. Men, de är spridda över Sverige och Oslo...Gudskelov för dem! Några har hängt med länge. Några har jag funnit på senare år.. somliga riktigt sköna, modiga, smarta, fantastiska kvinnor! De är en inspiration, ett stöd, har varit min tröst och de gör mig glad och stark, även om jag har mer eller mindre tät kontakt med var och en av dem....

Manliga vänner? Jag vill kalla L för min vän i dag. Tycker om honom...Jag bryr mig om honom och vet att han tycker om mig tillbaka...Kan ringa om huset börjar brinna etcetra, den känslan....Utöver det har jag ingen manlig vän. Inte för att jag inte vill ha det, det vore kul och trevligt! Men, det är inte lika okomplicerat, tyvärr..Dessutom bor jag nog på fel plats på jorden om jag vill skaffa mig nya manliga vänner....

Jag hade Ch. Ch lever inte längre. Han var egentligen min mammas man, några år tills de kom på att det var bättre att inte vara gifta utan bo var för sig och bara vara vänner. Han förblev familjär, min "onkel" i Ängelholm, i alla år.

Han dök bara upp. Stod där utanför dörren och hallen blev kolsvart då han täckte hela dess fönster. Lång, stor och bred åt alla håll och det var alltid förmiddag. Han sa alltid - Hej, min vän! I handen höll han allltid en brun konditoripåse, alltid med något smaskigt i.

Själv åt han ingenting. Utom ibland. - Då suckade han, tog fram sprutan och stack rakt igenom skjorta och allt. Men insulinet räckte inte. Tyvärr dog han allför ung, det var inte något han hängav sig till..dieter, motion mm...Han njöt av livets goda, det var hans liv.

Jag hade behövt honom i dag. Han var en fenomenal skribent. Arbetade som reporter på vår lokaltidning. Under många år skrev han reseskildringar, gjorde mat och vin-reportage och skrev om allt det som får oss att njuta lite extra här i livet...Han var stor, snäll och udda. Kan fortfarande komma på mig med att gå mot telefonen för att ringa och fråga Ch. vad jag skall göra med kalkonen!! Eller lammbiffarna? Vilket vin skall jag ha till älgen? CHRISTER, hjälp!. Han svarade alltid, visste allting. Också om kultur, historia, olika länder, händelser, nyheter och litteratur. Han var briljant, kunde allt.

Ibland tog han bilen och kom. Det tog 3 sekunder, sen hade han tagit över hela köket och det blev alltid sagolikt gott!!! Han var min vän och mina barns plastmorfar.

onsdag, november 08, 2006

Doktor G.

Har varit hos min stressdoktor igen. Gosch, hon är bra. Jag lägger till ett ledord till min lilla samling. "Struktur". Det tycks genomsyra allt jag gör och är just nu. Allt från struktur i hallen eller tvättstugan till struktur på dagens göromål, mina tankar, planer. Strukturen i mitt skrivande jobbar jag med och inte minst strukturen i ett eventuellt framtida, nytt förhållande. Sluttramsat, det får vara någon ordning även där.....

Hemläxa till nästa gång (känner mig som förstagluttare..) är att skriva ner min vardagsstruktur. För den som inte drabbats av "hippocampusatrofi" (käckt ordval, eller?) kan det vara svårt att förstå varför det kan vara livsavgörande att nycklarna och plånboken ligger där de skall ligga på morgnarna när tiden är knapp. Det är så det är. För en person som har lite för lätt att sväva iväg och låta sig dras med av lusten för stunden, drömmarna eller andra distraktioner är det helt avgörande att skala av alla onödiga små anledningar till att pulsen ökar.

Tycker att jag gått bakåt igen, sista månaden, men doktor G förklarade på sitt lugna, tydliga vis att det är helt som det skall. Ett trappsteg i taget och inte ha för bråttom. Jag har gjort det bra så här långt. Men jag är ingalunda klar. Tänk positivt, framåt och var nöjd med det du åstadkommit så här långt.

Män? Min stötesten? Tja, kanske. Finns det någon som inte drömmer om den stora kärleken, att möta sin livs partner och att få uppleva riktig kärlek? Finns det någon anledning till att inte fortsätta att drömma om och hoppas på det? Kan inte komma på någon.....

Doktor G tycker inte att jag skall gå in i någon relation alls på kanske 8-9 månader, kanske längre tid. Jag skall koncentrera mig och lägga min kraft på mig själv, på min hälsa, mitt jobb och min vardag med mina barn. Först. Jag håller med, jag förstår.....tar hennes ord till mig. Lugnt.

Inte desto mindre, jag kan ju när som helst gå hit och antingen berätta om något ur mitt verkliga liv eller kanske jag bara fabulerar? Vem vet?

tisdag, november 07, 2006

Inspirerad

Visst har den varit bra att ha, min sons avlagda gamla boxsäck. I stället för att slänga den hängde vi upp den i garaget. Visst har jag ibland använt den för att få ur mig ilska, sorg och frustration, men lika ofta för att det faktiskt är bra träning....innan joggingrundan eller efter...Någon aggresiv bitter bitch, det är jag INTE....Tvärtom, jag kan vara exemplariskt lugn och supertrevlig efter en åsenrunda och en vända till garaget...

Man kan säga att min blogg är min mentala avstjälpningsplats och garaget min fysiska ! Om jag nu måste förtydliga igen... låter det jobbigt? Faktum är att jag har rätt roligt också och mår rätt bra med att leva ut allt vad det nu är...Något jag de facto inte varit så bra på tidigare.

Så, här stod jag då med öppna spjäll! D.v.s. alla fönster och dörrar på vid gavel och där inne går jag och städar. Vevar vilt med dammvippan, det blåser stormstyrkor och mitt i tvärdraget dyker plötsligt M upp...

Det var inte riktigt bra, jag förstår det. Himmel, han hamnade mitt i hetluften, förstår på ett sätt att han backade.....Jag var inte färdig.

Nu är det lugnare. Jag har samlat mig..Men om jag ändå tar mig friheten, vilket jag gör om jag får lust, att skriva om eller berätta om något smått eller stort, tragiskt, sorgligt, roligt, dråpligt, dumt i nutid, dåtid eller framtid så är det för att jag finner ett nöje i det. Det behöver inte nödvändigtvis vara för att jag måste "gråta en skvätt eller för att jag fastnat i något gammalt...Det visar sig nog vad det är.

Grejen är att jag måste berätta. Har varit tyst så länge. Iakttagit...Med tiden och åren har jag mer och mer deltagare, under många unga år var jag iakttagaren....och drömmaren. Fast jag skrev då också.. Dessutom -

- Ibland går jag med diktafonen i fickan, där över åsen.... jag har placerat ett och annat lik längs min väg...jag har sett mördaren, vet vilken bil han kör, att han har får och stort konstigt skägg....åtminstone tror jag att han är mördaren. Hon som hittas död heter Hellen....ja, ungefär så där... Kanske, när mina egna historier börjar ta slut, att jag kan fokusera lite mer på de påhittade! En blandning vore inte så dumt...

Detta har med självförtroende, kunskap och tid att göra. Försöker långsamt att tillgodogöra mig mer kunskap för att på så sätt få bättre självförtroende....Tid, den får jag hugga mig till när det andra fallit på plats.

Jag är på intet sätt under isen. Inte heller en fullkomlig varelse med svar på allt. Bara en vanlig människa, bara jag slipper gå i lämmeltåg och får plats att ta ut svängarna åt alla håll när jag så önskar ..

En fet smäll !

Gillar, gillar när jag möter människor som ställer enkla frågor ! Tror att det beror på att jag, trots mitt nuvarande behov av att förtydliga och förklara, analysera och ibland trassla till det, någonstans vet att det ibland är bättre med ett korthugget - ja eller - nej. För eller emot. Svart eller vitt. Min sinne skiftar i alltför många grå nyanser, förvisso uppblandat med färg, men det är en rörig palett. Så, kära anonym - vem du nu är.....tack för dina tydliga kommentarer. Precis vad min snurriga, trötta, uttråkade hjärna behöver!

Mellan varven lyser det nog igenom att jag är rätt less på mitt ältande. Det är nog ett gott tecken. Kristider är inte lätta, att skriva har alltid varit en stor hjälp för mig och det går åt rätt håll. Känner mig som något av en expert på krishantering!! Åtminstone min egen. Samtidigt är det så rätt att jag har svårt att släppa, även de som sviker och som helt uppenbart drar problem med sig. Varför? Tja, säg det...

Jag släpper men det tar tid... Vad gäller M. Här har jag inte berättat hela historien eller alla tankar. Men strunt samma....Han lämnade en härlig värme, mycket känslor, brev, 55 röda rosor och en bunt fina melodier och försvann bort. Vem var han egentligen? Vad ville han? Blev jag frustrerad? Ja visst! Men det är okej.

Det tog några timmar. Jag hängde löst, var halvt på väg att lätta från jordskorpan. Sen ramlade jag ner med en duns. Då var jag hemma igen och vårt möte var över. M. stämde. Hans utseende stämde, hans röst. Det stämde med hur jag ville att han skulle vara...så som hans brev var. Och nej någon....jag dras inte till bildsköna män, har aldrig gjort..attraktionen ligger på ett helt annat plan.. Men visst, första intrycket är viktigt. Utseendet är ofta det första vi möter.... Därför är internet intressant som mötesplats...

I övrigt är du skarpsynt "Anonymous"... jag har dragits till män som sett bra ut på ytan men saknat det innehållet jag längtat efter. Män som svikit, men jag är naturligtvis inte utan skuld. Jag är inget offer. Jag spelade med tills det inte höll längre...och ja, jag hade svårt att släppa hoppet på att det trots allt var den stora kärleken och att allt egentligen snart skulle bli så mycket bättre. När det kom till kritan var den sorgen större än sorgen över HONOM.... I know...

Det har varit uppfriskande, underhållande också för mig själv och nyttigt att berätta..rakt ut och ibland krampaktigt förtvivlat. Men lika gärna med distans, mycket värme och humor i olíka grader. Hur jag än är så har jag i allafall en förmåga att gå vidare, att ta till mig det bästa och att lämna det eländiga därhän. Att det sedan följt med saker till nästa förhållande och nästa, det får jag nog hacka i mig. Kanske att jag äntligen lyckas med något nytt nu.

Man pratar om 3 kriser i en människas liv. Den första är puberteten, den andra när man blir förälder första gången. Den tredje är den stora livskrisen. Den kan komma vid 40, vid skilsmässan, när barnen flyttar hemifrån eller i övergångsåldern. Min kom nu...mitt i livet och alldeles lagom.. Kriser är bra ibland ( fast jäkligt enerverande och krafttömmande!!! ) Det tar en vidare. Fastna bara inte i det. Lev er igenom den...ta ut svängarna, gråt och vandra, lyssna på skön musik, ta en whiskey ibland, se till att ha några att prata med... och tvinga dig att vara social även om andra människor känns hotfullt lyckliga och lyckade....blogga som en galning och börja gärna kick-boxas. (Har jag berättat vad jag har i garaget??)

måndag, november 06, 2006

Gnällig och besök av mamma

Känner mig gnällig. Är jag gnällig? Vill inte vara gnällig. Tro mig, jag är inte alltid gnällig..Men här i min blogg bestämmer jag och kan härja helt fritt utan att ta hänsyn till vad någon tänker eller tycker. Det tycks vara det bästa meningen med att blogga, nämligen att jag här inte behöver ta hänsyn till någon.

Tycker någon att jag är gnällig kan någon bara lägga in backen... ingen skada skedd..Dessutom skall jag sluta tro att jag är gnällig, i vägen eller till besvär. JAG KANSKE VILL VARA GNÄLLIG IBLAND.. dessutom har jag kanske en helt berättigad anledning.
I dag är jag på hugget.... jag vill vara gnällig. Men jag har varit annat också. Jag har varit en lyssnande, trevlig, glad väninna i någon timme som umgicks med en annan trevlig, icke-gnällande, glad väninna. Det smittar.

Dessutom har jag varit fjäskat för min egocentriska mamma som gjorde ett av sina sällsynta, oanmälda besök här för en stund sedan. Jag bjöd på hemlagade köttbullar, hon hade ro att vänta i den halvtimmen det tog att laga maten...Min mamma är av den typen som inte kan lyssna klart. Hon gör sig en föreställning om hur det är och bildar sig en kristallklar uppfattning under vägen och den är helt färdig och orubblig långt innan meningen är avslutad. Hur har hon blivit sån? Dessutom har hon en förmåga att prata över folks, speciellt barnens, huvud...Hon ger mig alltid konstiga presenter, sådant jag inte behöver eller önskat mig någonsin. Dessutom har hon börjat höra sämre.

Hon har också en förmåga att säga saker utan att tänka till före, som i kyrkan häromveckan när vi var på en väns begravning. Det var knäpptyst, en gammal man höll ett lång och jobbigt tal till sin avlidne vän. Då vänder sig min mamma mot mig och väser -Han tycker visst om att höra sin egen röst. Hela församlingen vände sig om, min moster och jag försökte se ut som att vi inte hört någonting och mamma blängde på den långrandiga gubben som naturligtvis och som tur var inte hörde så bra han heller. Bara alla andra.

lördag, november 04, 2006

Varning för tjuren

Första gången jag såg den här skylten var inte "varning" överstruken...Vad hade ni gjort? Gått vägen där ni brukar gå som plötsligt en dag fått staket och ny gul skylt rakt över sig..??

Nej, jag vände. Just när jag bestämde mig för att någon drog en rövare och att det inte fanns någon tjur på riktigt, såg jag den. Den var svart och väldigt stor...

Har upptäckt en hel del roliga och konstiga skyltar. Lovar återkomma med en utställning....

Utmattningssyndrom - fortsättning......

Det har inte alltid med arbete att göra, som det så ofta kopplas samman med. Tillståndet eller åkomman eller reaktionen (Jag väljer det sistnämnda) är mänsklig och kan utlösas av en övermäktig livssituation som varar över tid. Arbetslösa kan lika gärna drabbas som de med för mycket arbete. Oro, sorg, stress, en känsla av att vara på fel plats eller att leva i en krafttömmande relation kan ligga till grund för att kropp och själ till sist inte orkar längre. Det tar också kraft att ha problem med sina barn, sjuka äldre föräldrar, att aldrig få vara i fred och i lugn och ro få tid till eftertanke. Oro för ekonomin är plågsam...Att vara ensam om dessa egentligen mänskliga och vardagsliga problem kan bli ett tungt lass att dra. Det kan börja i en ände och så är karusellen i gång. Har väl oron eller känslan att vara jagad tagit sig in i kroppen är det många gånger ett arbete att vinna tillbaka sitt lugn och jaga ut alla orosmoment. Går det lång tid kan det upplevas som att det är en del av en själv -Jag bara är sån- det är som att oron sitter i varenda liten cell....det kan ta år att få bukt med.

Somliga blir deprimerade, andra fysiskt sjuka (smärttillstånd, hjärtproblem, högt blodtryck, t.o.m. diabetes och gud vet vad...) Några tar till alkohol eller andra droger.. Och, några får diagnosen "utmattningssyndrom" som jag då.....Alla människor reagerar till slut på orimliga förhållanden. Det håller inte, kroppen och psyket tar till sist varandra i hand och lägger ner. Stopp.

Hur som helst. En kris är inte helt fel ibland. Att stoppa, att bryta något destruktivt är egentligen att få en chans att förändra... Fattar vi det inte själva i tid så talar kroppen om det genom att ge oss en fet smäll helt enkelt... FATTA NU DÅ?

Jo, jag har fattat....

fredag, november 03, 2006

Tillbaka. Ny vända...

Fredag efter lunch.

Kör hem i strålande solsken. Väl hemma igen möts jag i hallen av två fnittriga unga människor på väg mot badkaret. Min dotter har ondulerat håret med en plattång på sin 18 månader äldre bror. Iförd badbyxor och stajlat hår a´la Brolle går han mot badrummet..Syrran hänger på, i minimal bikiniöverdel, shorts, stora cyklop och svart badmössa. Himmel, men de är åtminstone goda vänner. så då får det väl bli vattenpalats i badrummet en stund trots att klockan är två på eftermiddagen och ingen har städat sina rum eller plockat undan ens efter frukosten!

Men föräldern väntar med att ta fram piskan. Passar på att ta en tupplur medans ungarna blir helgrena och badar tills något går snett och lillasyster vrålande rusar upp full av tvål på kroppen och svordomar mot brorsan i munnen...det är så det brukar gå..

onsdag, november 01, 2006

Smyger undan

Kryper in i mitt hörn och fäller upp locket på min dator. Det gör jag i smyg och hoppas att inte så många upptäcker min lilla flykt, att de skall fortsätta med sitt ett tag till. Ovädret slår mot fönstret, åsen är vit och stora iskalla, våta snöflingor virvlar ystert omkring. Inte ens katten vill gå ut. En dag för inomhusgöra, bakar bullar....Snart blir det lugnt...min hjärna vill bara vara med sig själv... Tänk om det går att finna en människa som min hjärna vill vara med också när den behöver vila....