tisdag, oktober 31, 2006

Morgontidiga betraktelser...

Tidig morgon. Det är järngrått, regnigt och blåser. Gräsmattan är full av grenar från alla stora träd som omringar vår lilla plats på jorden. Här bodde tidigare en familj som drev äppelodling. Längre ner i backen finns det gamla fruktpackeriet kvar, nu tömt på fruktkorgar, etiketter, besprutningsutrustning, kärror och annat man behöver för att skörda och packa. I dalen bredvid mig stod fruktträden tätt. I dag ses något enstaka kvar i ett hörn. I övrigt har de fått ge vika för stora maskiners framfart. Träden drogs upp med rötterna och marken jämnades till. En nylagd svart, asfalterad väg slingrar sig i dag upp för backen. Hus efter hus reser sig ur den gamla odlingsmarken och längst ner i dalen löper radhuslängorna sida vid sida. Här i äppledalen finns inga äpplen kvar. I min trädgård finns ingenting annat än blommor och rosor i breda rabatter som är omöjliga att hinna med om man inte har det som ett heltidsarbete. Det lockade inte den forne fruktodlaren att ha fruktträd inne i den privata trädgården så det har jag inte. Tyvärr...

Alla sover. Det har varit en hektiskt helg. Göteborg, Kristianstad och Yngsjö, sedan 9 personer på älgfärsbiffar och potatismos i går kväll. Några stannar ett par dagar...Det är tisdag igen. Höstlov. Ruggväder. Tur vi har braskamin! Tur det finns god mat i kylen. Tur jag har min laptop!

Körde igenom din lilla ort i förrgår. Märklig känsla...det var dit jag skulle flugit med mitt parasoll den där natten när det stormade så i september... Nu vet jag hur det ser ut, vad nu det spelar för roll. Vi kanske aldrig ses igen, så jag måste varje gång jag får in dig i mina tankar mentalt släppa iväg dig, om och om igen. Inte lika ofta i dag som för några veckor sedan, men på god väg...

lördag, oktober 28, 2006

Vällingby

Jag växte upp i en 50-talsförort, en i dag kulturmärkt sådan. När mina föräldrar flyttade in i det nybyggda radhuset på Burträskgatan var det ungefär det längsta man kunde komma från T-centralen.

Åkte man lite mer än 10 hållplatser med det gröna tunnelbanetåget, så kom man in till city. Som 9-10 åring gjorde vi just det. Vi tog våra veckopengar och sprang upp mot Vällingby centrum, genade över torget, in i tunnelbanefoajen där Kenta och Stoffe alltid vinkade lika snällt till oss småtjejer. Inget var farligt, inte ens de där modsen. Inte heller tunnelbanan eller T-centralen. Där steg vi av och sprang vidare, nu uppför trapporna mot Drottninggatan. Där kryssade vi vant mellan lördagsshoppande människor med siktet inställt på bara en sak, Buttericks! Ja, och så PUB förstås. Leksaksavdelningen. Och Hötorget utanför med alla sina färggranna frukt, grönsaks- och blomsterstånd.

På trappan till Konserthuset satt vi ibland och åt glass, det var kul att titta på folk. Framför allt på de äldre, unga människorna, de med FNL märken, afrohår och lite kläder. De var engagerade, arga och lyssnade på spännande musik. Ouppnåeliga. Själv var jag den gången en iakttagande, spinkig 10 åring vars enda egentliga intresse var hästar. Och skämtartiklar, som sockerbitarna med flugor i.

De brukade jag lägga i min farmors sockerskål. När hennes östermalmsväninnor kom för att spela poker och röka cigaretter blev det alltid samma hallå. Speciellt när sockerbitarna ibland innehöll små nakna bebisar!! De var bäst, favoriterna. Ibland gömde jag mig bakom farmors tjocka draperi där jag kunde smygtitta på tanterna när de upptäckte vad som såg ut som små, rosa bebislik i sina kaffekoppar!! Det här var 1967.

Kentas vita afghankappa lyste på långt håll. De hängde i foajen till tunnelbanan. Trots rykten om Vällingby som det senaste tillhållet för knarkare var det ingen som var rädd på riktigt. Alla mammor på min gata var hemma hela dagarna och på morgnarna gick alla pappor iväg över ängen upp mot Vällingby centrum för att ta sig in till stan och jobbet med det gröna tåget. Senare kom alla pappor tillbaka igen, då stod vi ofta på vår balkong och väntade just på vår pappa, den långe, gänglige ingenjören.

Lite senare dansade jag till Hot Sands och Venus på ungdomsgården Tegelhögen. Vi hade gul&blåjeans där bakkanten lite slarvigt stoppades ner i de blåvita seglarstövlarna. Under den glesstickade tröjan lyste vita bh:ar (somliga med bomull i!!) i ljuset från neonbelysningen på discoteksgolvet. Ann-Sofie Kyhlin var där, hon från "En kärlekshistoria"! Det var stort. Jag tittade däremot förgäves efter Rolf Sohlman, det var ju honom jag egentligen var kär i. Kommer någon ihåg hur han sladdade in på fotbollsplanen med sin moppe och stannade precis framför henne!! Wow...

Vi dansade. När jag visade mina barn hur vi gjorde trodde de mig inte, när de förstod att det var sant skämdes de för något deras fortsatt pinsamma mamma gjorde på 60-talet!! Så här gick det till; Vi stod bredbenta och med armarna på ryggen, händerna knäppta. Sen böjde man överkroppen rakt fram till nästan horisontalläge samtidigt som det ena benet korsade det andra. Sen lyfte man överkroppen rakt upp igen samtidigt som man ställde sig bredbent. Så, ner igen - det andra benet korsade nu det första - i takt med musiken...Ja, förstår ni? Nä, kan tro det. En obeskrivbar "dans", men den fanns på riktigt!

Undrar om det idag finns några förortsföräldrar som släpper iväg sin 10-åriga dotter med tunnelbanan in till T-centralen?

Måste till Yngsjö!

Lördag kväll. Lagad kyckling a´la Nike med ingefära, lime och honung....Alla (jag och barnen) åt som besatta. Ibland får jag till det ! Tycker själv att jag nu för tiden är en medelmåtta i köket men mina barn applåderar, åtminstone när de får kyckling med cous-cous....Fiskpinnar och falukorv brukar i ärlighetens namn inte riva ner några applåder. Inte heller sallad eller pannkakor med havregryn i ( för att det skall bli nyttigare )

Tar ett glas "pata negra" och låter Izzy´s vackra stämma fylla mitt sinne då jag mätt och nöjd tar plats vid min laptop.

Åker till Yngsjö i morgon, en resa in i nordvästskåne på inledningsvis slingriga landsvägar kantade av mörk storskog full av älg och i dagarna hormonstinna jägare med laddade bössor. Skall äta lunch hos goda vänner, av den typen man egentligen inte riktigt orkar åka 16 mil för att träffa (en väg) men ändå gör det för att det känns som att man måste av någon slags tacksamhetsskäl, vilket jag också har skäl att känna. När ryktet nådde den här osannolikt vänlige, äldre mannen att jag, hans brors "plastbarn", fått Intersport i huvudet, skickade han mig till sin vän läkaren och terapeuten som tar nästan 1000 spänn i timmen och sa att - Gå, jag betalar!!

Nu åker vi och det tar naturligtvis hela dagen. Till och med tonårssonen följer med. Men inte utan löfte om att få ha LAN kommande kväll och natt! Okej, för den sociala träningens skull...sen är det okej för mig att sussa i arbetsrummet dit inte pubertala tonårsgrabbars frustande och gnäggande når mig....

Lyssnar igenom "my playlist" (det var ett tag sen..) och inser att den musik som M. skickade till mig nu spelas upp...Inser också att jag i morgon kommer att befinna mig endast några kilometer från där han bor. Inser snabbt att jag inte skall tänka mer på det.

Hur var det nu.... Lugn, tillit och värdighet. Mina tre höstmantra!

onsdag, oktober 25, 2006

Vad är det nu då?


Morgonrodnad i öster....


Regnmoln i norr men hoppfullt ändå....det är lugnt, kaffet smakar bäst, och jag doppar brunostmackan nu när ingen ser mig. Päronbiten ramlar ner men den kan jag sörpla i mig sen. Det är skönt, jag läser tidningen och skriver några rader....
Lite senare: Soligt med spridda moln, blåsigt. Varför har jag alltid hatat dagar som den här, eller väder som detta. Det är något med sol, vind och obestämda moln, speciellt när det går gäss på sjön som i dag. Är det därför? Åkte iväg för att handla. Kände redan på väg ut att det var något. Ljuskänslig, tung i huvudet och seg i kroppen. Varför blir vissa dagar så? Är det lika för alla? Morgontimmarna var fridfulla... Känns som en slags bakfylla där social fobi ingår på viset "Prata inte med mig!!!" Det funkar inte. En sån här dag blir ingenting bra. Vill ta på mig mina stora Jackie Onassissolglasögon, svepa en filt om mig och slänga mig raklång i badenbadenstolen som står kvar på altanen. Solen värmer fortfarande och vid husväggen är det härligt. Men rastlösheten driver mig att fixa allt, tur jag har skrivit lapp. In på Apoteket, ut och fram till affären där min dotter hängt undan ett par jeans. Betalar, går fort ut. Fortsätter till ICA, skenar runt med min varuvagn och raffsar med mig det jag brukar handla med förhoppning om att det blir rätt..Åh, nej - mammas granne den pratglada av dem, står plötsligt framför mig med ett stort leende. Stannar och ler tillbaka..-"?Jo, det är bra. Hur är det själv.." Får böja mig fram över varuvagnen för att inte ramla omkull..."Hej då Inger, MÅSTE vidare, hälsa mamma, vi ses!!" Stööön...
Äter, pysslar om febrig tonåring. Fungerar utåt sett normalt...vad är problemet? Snurrig...orkar inte att inte orka. Bestämmer mig för att inhandla B-vitaminer, rosenrot, Omega 3 och granatäppeljuice. Kan inte skada, jag vill ha en stark, lugn och kreativ höst och vinter, åtminstone de flesta dagar !
Och helst i morgon när jag åker till Göteborg, skall förena nytta med nöje och ser fram mot att byta miljö ett par dar..

tisdag, oktober 24, 2006

Tintin

En av de som kom att prägla min uppväxt hette Tintin, eller rättare sagt Georges Remi, d.v.s "Hergé", Tintins skapare och tecknare. Genom hans resor och äventyr lärde jag mig hur världen såg ut och fungerade. Jag var 6 år och hade just lärt mig läsa och det fanns inget som tog upp min tid som Tintin, Haddock, Milou, Bianca Castafiore och de andra figurerna.

Jag lärde mig att alla araber har hucklen på huvudet och bor i beduintält i öknen. Att de är lite lömska, barnen ohyggligt bortskämda och att de är rika. Jag lärde mig hur en månraket ser ut, röd på tre ben, att lamor spottas, att färgade män ofta passar upp oss vita, att skurkar har ett sådant utseende att man genast förstår om man möter en skurk. (De är gärna flintis eller har helskägg) Jag trodde länge att alla kineser var klargula i huden och det enda de gjorde var att ligga i källarhålor och röka opium. Genom Tintin och hans värld blev jag bekant med mumier, pyramider, galenskap, vetenskap och alternativa svordomar.

"Hergé" beskrivs som nazistsympatisör, rasist och för att visa en kolonialistisk syn på flera av de länder han beskriver i sina böcker. ( En jättebra förebild, tror inte att mamma och pappa tänkte så långt..dock fastnade ingenting av Hergés negativa, kategoriserande människosyn som väl är ) De första böckerna läste mina föräldrar för mig på franska (vi bodde några år i Tunisien på 60-talet, franskan har jag tyvärr tappat men Tintin har jag kvar) Fortfarande, än i dag ser jag Hergés bilder framför mig i olika sammanhang. Häromdagen pratade vi om Peru, om lamor och vips dyker bilder av snöklädda berg, lustiga mössor och snedögda människor upp. Det är som att jag har minnen från att ha varit där. Tecknade minnen. Så levde jag mig in i Tintins äventyr. Kanske att min lust för deckare och kriminalhistorier fick sin grund där. Och så från farmor förstås...Godmorgon!

måndag, oktober 23, 2006

Yes!

Den startade igen! Det hjälpte att hälla på mer olja, ladda batterier, dra i alla kablar, damma av den och titta på den i två veckor...I dag startade den plötsligt! Ha, inte behöver jag någon handyman heller...

Tummen liknar mest en kycklingklubba men det är en bra dag trots värsta gråa regndagen..

söndag, oktober 22, 2006

En dag som denna..

Vaknar med en åtsittande mössa på huvudet. Ja, det är så det känns men den går inte att ta av.

Förstår fortfarande inte om det är bihålorna, kanske någon slags migrän, vädret eller att jag behöver sova mer. Men varför vaknar jag då, det är söndag och allt är stilla, lugnt och som gjort för en lång sovmorgon. Klockan är 6.30, grådiset bryts sönder ut över havet där en ljusblå strimma blottar sig. Luften är definitivt klarare i dag, havet inte längre järngrått och jag ser Halmstad igen. Men mössan sitter kvar, trots starkt kaffe, trots en mindre insats i höstträdgården och trots en liten tupplur - där tankarna koffeinstinna hoppar omkring utan att lämna mig någon ro.

Upp igen, bakar en sockerkaka på rågsikt (hur blir det?) eftersom jag lovat och inte orkar åka ner för att inhandla vetemjö. Säger till mig själv att det är nyttigare så här, får komma ihåg att motivera barnen med samma argument. Som om de bryr sig, fulla av helggodis, läsk och chips. Måste få ut dem men hur motivera en trött tonåring att det är viktigt med frisk luft. Annat var det med små barn. På med kläder, galonbrallor och fram med spadarna bara, så kunde man känna sig som en perfekt mamma sen. Då, när det gick bra med Bragokex och Mer i tetra.

Ja, söndag, söndag. En avsomnad söndag utan energi. Varför det? Klockan är över två, nu byter vi varv! Solen lyser plötsligt upp havet och allt det blå får mig faktiskt att bli lite lättare. Lyssnar på U2 med Mary J Blige och mössan sitter inte lika hårt längre. Vädret, definitivt vädret! Ha, here I come !

Åker till klipporna vid havet, får med mig båda barnen. Går rakt ner mot värsta taggigaste klippan, brer ut filten och hugger in på kaffe och rågsiktskakan som smakar förträffligt då den toppades med kanel! - alla undrar var äppelbitarna är - går sedan balansgång på stenarna längs havet som bryter sina vågor mot strandkanten. Solen skiner, en skarv drar förbi, mina telningar klättrar en bit bort. Njuter av stunden och - snubblar, faller handlöst! Minns den där evigheten i luften innan jag brakar mot marken. Då, när kaffekorgen flyger bredvid mig och jag inser att det här är inte bra. Tar emot mig med vänster tumme, rullar över på höger knä och tjongar så i ena axeln i stenarna under mig. Aj !

Tummen är nu bredare och mer obrukbar än den var tidigare. Förhoppningsvis bara stukad. Ok, men det är värre att vara stukad inne i huvet, det här är mer greppbart och alla barn blev plötsligt så snälla och sams och nästan slogs om att bära kaffekorgen.

Over and out..

fredag, oktober 20, 2006

Lugn, tillit & värdighet

Är definitivt mer tillbakadragen. Hukar mig och sträcker på mig samtidigt. Skamfull över att jag tenderade att bli "för mycket", för mycket ord och för många rader. För mycket gissa och tro. För många goda råd och välmenade hejarop fast jag inte förstod, fast han inte en gång bett om det.

Inte likt mig. Kanske jag var tvungen att ta ut svängarna den här gången för att bevisa för mig att jag inte är som tidigare...

Så dumt
gjort är gjort - nog med förklaringar

Är han den jag tror att han är spelar det ingen roll

Då förstår han ändå

Sträcker på mig, förstår att jag skall vara tyst nu. Dra mig tillbaka...

Höstdimma och vindstilla. Drar på mig mina sjumilastövlar, sveper rocken om mig och går i väg med långa stolta steg...

För det enda jag gjorde var att bli berörd, förälskad, längtande och jag tog honom till mitt hjärta. Men han kunde eller ville inte möta mig.

Veckans ledord: Lugn, tillit, värdighet

Tänkta tankar

“Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet - den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i, den är ängslig av sig och går ogärna ut i vattnet.” (Nietschke)

onsdag, oktober 18, 2006

Hjälp, min son är en blivande man !!

Jag har en son! Det finns alltså en växande människa i mitt hem av motsatt kön, alltså inte som jag. En gåta, andra hormoner, en blivande man!! Rösten knakar lite ibland och när han ringde hem i dag förstod jag först inte att den mörka basen i andra änden faktiskt var min lilla kille, d.v.s. min tonårsson...

Plötsligt sjuder det av killhormoner. Humöret åker bergodalbana, ordförrådet har krympt, han vet saker och kan allt. Han stönar åt sin mamma åtminstone 4 ggr/dag, äter en halv Pågenlimpa själv till kvällsmat efter middagen. Hans skor luktar död råtta och han har börjat hänga på "Mustan", ungdomsgården.

Ledord: Öh, lugnt, coolt, mustan, pengar, "strax", Nä, "sen", "orka", "ok", "datorn" och TV:n..

Att ha en dotter känns ( än så länge..) lugnt. Hon är ju som jag! Jag kommer ihåg hur det var, hur det kändes..

När han var liten var det enkelt. Inga problem att köpa bilar, knallpulver och bandyklubbor...

Någon sa "Man skall marinera sina barn i kärlek". Det tog jag till mig. Också "ge dina barn rötter och vingar" Det är också bra...

Det räcker inte längre. Eller? Räcker jag? Kan ju inte vara hans pappa också även om jag ibland känner att jag skulle behöva det...Klarar jag att bärga en blivande man genom tonårstiden upp i vuxen ålder? HUR skall det gå till? Han måste ju bli bra ! Bli en bra man, en hel, kärleksfull, trygg, modig, stark, lugn, smart, underbar man!!!

Han behöver fler goda förebilder!!

Får så länge lita på att det räcker, det där med marinad, vingar och rötter...

tisdag, oktober 17, 2006

Ytligheter















En dag för ytligheter. Här, kolla in min "nya" soffa " Eve, den blev så snygg - tack för tipset! Du borde få jobb hos Herdins, åtminstone provision!

Fast det gick ju ett antal flaskor och några Remol också. Först blev den för mörk, sen flammig, sen satt den! Och tyget höll.. och den matchar katten!!

Har nyligen inhandlat ett par nya höstkängor, gräsligt sköna och alldeles för dyra för mig, men eftersom det inte är så ofta jag ger mig hän i dyra shoppingrus tänker jag inte ha dåligt samvete, det gjorde gott både för fötterna och själen! Studsar fram....(Är det godkända E ? - du har all koll då jag har noll )


måndag, oktober 16, 2006

Har myggan alltid för avsikt att sticka?

Varför släpper jag inte bara? Varför föll jag tillbaka? Förstår inte.... Känner mig som en fullständig idiot!

Men visst är det väl så att när vi inte får några förklaringar så skapar vi dem åt oss själva för att få något att förhålla oss till. Det behöver vi, åtminstone jag, för att kunna hantera mig och situationen på ett bra och konstruktivt sätt. ( det var försvaret..)

Så, jag konstruerade en verklighet för att jag behövde det, för att jag kanske ville, om inte annat, provocera fram ett NEJ som jag kunde skriva på en stor skylt och hänga upp framför mig för att slippa undra, slippa ovissheten som hängt sig kvar.. ( kanske det )

Så, då handlar jag alltså med något som kan liknas vid den reflex vi använder när en mygga sätter sig på armen, jag slår till - utan att tänka! Fast vi är ju inte helt säkra på att den skall sticka, vi slår för säkerhets skull..

( Hör fiolerna...): - "Smart och duktigt. Bra gjort!... Skriv in det här i ditt CV "

( Bastuban..) "Äh, gjort är gjort, gå undan bara. Gå....".

Nu tar jag lite rosévin till fiskpinnarna, låter inte det som ett bra förslag? - helt i linje med allt annat just nu..

söndag, oktober 15, 2006

Tradblogg


Inser att min blogg bara har ett syfte, att vara ventil och tankesorterare åt mig. En plats dit jag kan gå och ösa ur mig, tycka, tänka och sällskapa med mig själv. Inget annat. Kunde lika gärna skriva i ett word-dokument då...Men det ger onekligen en extra nerv åt skrivandet och denna publicering eftersom tanken på att det faktiskt är möjligt för andra människor att läsa vad jag skriver, finns där!

Just nu, trött på mina texter, på mitt gnäll, på mig och mitt behov av förtydligande...

Söndag då..

Soldagen! Jag är född på en söndag vilket anses lyckobringande. Sure! I helskotta heller, slutar tro, slutar hoppas..Hoppar över söndagen den här veckan..

lördag, oktober 14, 2006

Stora badaredagen

Har inletts, inte med ett bad men väl med en dusch. ( eg. "lögaredagen") Så, jag är ren och redo för dagen.

Nu vet jag varför jag lärt mig att veckans första dag är söndagen. Så är det också i judisk och kristen tro. Där är lördagen veckans sista dag, den sjunde.

Tja, jag tycker nog att det är bättre att söndagen är den sjunde och sista, så får det vara för mig.

Dagen verkar innehålla inköp av dvärghamster som present till dotterns kompis, inköp av två begagnade cyklar för bara 1000 spänn (hur bra som helst!!) till de båda unga i huset, tid att vara bara lat (ingår i mitt samhälle..), en lång promenad och att läsa ut boken "Skriva för att lära" ( går en kurs...)

fredag, oktober 13, 2006

Fredag

Äntligen dags för en kvinna. Frigg, Odens hustru har gett namn åt min favoritdag. Tror somliga...andra säger att dagen är uppkallad efter gudinnan Freja... men å andra sidan kan tydligen Frigg och Freja vara en och samma person.

På latin heter fredag - dies veneris och på japanska 金曜日 (きんようび, kinyoubi.

Veckans femte dag. Jag lärde mig en gång att veckan börjar på söndagen, är det inte så längre?

Fredagen är så skön därför att då börjar helgen. Fredagen ger goda vibbar. Den här fredagen den 13 oktober, har varit ganska bra. Nu är det bara jag och barnen.

Var på jobbet en stund. (Orkar inte orda mer om det nu, släpper det helst.... så länge jag kan)

Besökte min vän J. som är optiker. Konstaterade att jag behöver progressiva glasögon, d.v.s. att ha jämt! Kostar pengar...vi åt lunch, pratade och hade det himmla trevligt. Det är kul, vi har känt varandra sedan vi var 15 ! Det fanns en tid när han smög in i mitt flickrum via en lång stege....men det var läääänge sen...

torsdag, oktober 12, 2006

Utmattningssyndrom

Nu är det slut på att var sjuk. Jag vill kalla mig frisk för jag är definitivt vid mina sunda vätskor. ...Skrivjobbet, när jag får rå mig själv är det inga problem med. Nu börjar också mitt andra jobb igen. Vill inte vara svag och belastande längre. Tror inte det är bra heller. Skriver som bäst på en manual. Nikes manual för hur hon bör hantera sina dagar och sin vardag.. Samtliga getter är också på plats där de skall vara. (eller??? kanske inte upp till mig att avgöra..)Jag har de facto en hjärnskada! Eller vad det nu är. Min sjöhästformade hippocampus har stressats så den har krympt! Min diagnos är "utmattaningssyndrom" Ja, det är säkert rätt. Min läkare har svårt att bestämma sig för vad det heter. På det ena sjukintyget står det "utbränd", på ett annat "adaptationsstörningar" och på det senaste "utmattningsdepression"

Han tittar på mig och säger att - "du ser pigg ut", "det blir nog bra - du har sån insikt", "hur vill du att vi skall göra?"

Nu pratar vi bara i telefon vilket han tycks nöjd med. Jag också. Han får ändå inte skriva ut några piller till mig så han tycker det är meningslöst att vi ses. Passar mig bra.

Det där andra...adaptationsstörning. Vad menas, låter allvarligt, låter riktigt koko !!
Tja, han menar att det är för att jag har svårt att anpassa mig till rådande arbets- och levnads-situation.. Har jag det?? Konstigt... varför inte vända på det. Vem är det egentligen "fel" på? Själv känner jag mig på många sätt sundare, lugnare och mer i balans än jag någonsin gjort. Det är paradoxalt - men sant.

Måste jag välja diagnos, väljer jag utmattningssyndrom. Utmattad är rätt, depression är fel, anpassningsstörning känns konstigt. Möjligen brände något av i hjärnan....Det som nu gör att jag fungerar mer begränsat i min vardag. Eller, hjärnans airbag slog till och jag kan inte med viljekraft dra in den igen. Den styr mig, säger stopp när jag inte skall mer, när jag skall backa, vila, ta det lugnare. Den begränsar mig kanske men den räddade mig faktiskt, tvingade mig till reträtt.

"Ta dig i kragen människa"

Tycker att jag mår så mycket bättre. Vilket också på många sätt är en härlig sanning.

Pratade så med jobbet. Planen är att jag skall börja igen. Vill inte vara sjukskriven, vill fungera "normalt". Brutalt påmind. En kvarts dividerande om hur, var, när. - Kunde jag ta gynhälsan på tisdagen? (vilket innebär 1 patient/5 min en hel förmiddag)

"Goddag damen - så upp i stolen, sära på benen, snabbt in och ta ett litet utstryk, på objektglaset och ner i spriten. Tack och hej, svar kommer på posten om några veckor. 43:orna tar längst tid. Speciellt vintertid. Strumpbyxor, kängor, stela höfter och övervikt, väntrummet fullt..."

Inga problem, då innan...

Vad svara? Jo, "skall nog gå bra".. känner pulsen stiga, tänker på att första patienten kommer 08.15, måste vara på plats, förberett och startat datorn innan dess - utan stress....Det gåår inte!!

.....pratar vidare. Människan i andra ändan gör bara vad hon måste, försöker se till att allt klaffar, får in mig i tidboken igen för att börja boka. Hon låter stressad, otålig efter besked och kontrabesked från än den ene än den andre. Föröker att inte låta det påverka mig......Yr, igen... Lägger på luren med ett glatt - "vi ses på fredag, jag kommer in och så går vi igenom allt igen".

Varför? Klarar inte ens att prata om att börja där igen... mindfulness, mindfulness....hur var det nu. Lugn? Som en allergi? Stänger av en stund, gråtfärdig. Är jag så klen? Känner mig ju så stärkt? Fan också....hjärnan har svullnat, den stänger till och vill inte vara med....glömmer spisplattan på, tevattnet kokar in. Har inte varit yr på ett par månader nu..

Äter lite, ett litet hoppfullt, "äh - behöver nog bara äta?" - Men jag vet ju.. Hela förra hösten, in på vintern och fram till den där dagen.......Vad som hände? - Det tar vi en annan gång.

Vad ger det här för signal? Ser mig faktiskt inte längre som sjuk eller skadad. Men kroppen har sagt i från. Jag kan inte leva i samma tempo som jag gjort, men jag är fortfarande kapabel och vill något. Jag vill jobba, med det som är jag, som jag mår bra av och kan hantera med min "allergi"mot jäkt, stress och oro.

Människor som jag anses skadade. Vi passar inte in. Varför är vi då så många? Fler och fler.. Det är ju inte något virus! Jag vill hellre tala om det som ett fundamentalt samhällsfel. Vi går på det, vi matas tidigt in i ekorrhjul vi inte har kapacitet för med vår begränsade mänsklighet. Det är ett hårt tryck. Du skall vara duktig och arbeta hårt. Utbilda dig, resa, skaffa familj, göra karriär, skaffa barn och förbövelen, håll kvar vid din relation. Skaffa villa, bilar och allt det där, res en gång om året, minst och kämpa på. Båda heltidsarbeter för att ha råd, barnen lämnas bort större delen av dagen och vi lever många gånger för det vi skall göra sen. De flesta inser rättt snabbt att det sliter, det här livet och vardagen som är dagarna i vårt korta liv...

Men då är det så dags. Då sitter vi där i rävsaxen men skulder och inga alternativ. Håll masken och kämpa på. Kanske inte konstigt att människor faktiskt ramlar av den där pinnen eller ramlar ihop på Intersport, som jag gjorde till sist. Till slut orkar inte händerna hålla i sig längre och benen viker sig.

Jag är den enda föräldern. Tyvärr.

Så här var det ungefär....Vaknade 05.30. Morgonbestyr för mig och två trötta barn. Stressigt, iväg till skola och jobb. Jobbade intensivt till 17. Handla på vägen hem. Köra barn till aktiviteter, läxhjälp, laga mat, röja i köket, hämta barn från aktiviteter, köra en tvättmaskin, fixa inför morgondagen, jobba någon timme med extrajobbet för att få ekonomin någorunda att gå runt. Sen, stupa i säng bara för att få sova alldeles för lite. Dag efter dag. Hur många har det inte så?

Helgerna? Ja, då får man passa på att städa och komma i kapp.
Vila? - När då?
Socialt liv? Hur då, vem orkar?

Att på toppen av detta slita med skulder, en dålig relation, bråk om underhåll med exmannen eftersom ekonomin ändå inte går ihop samt yrsel, huvudvärk och en enorm trötthet, hur gör man då?

När man inte kan, inte får lägga sig ner. Ja, man kör på, som jag gjorde. Bet ihop, drog i mig extra stark rosenrot och B-vitaminer. TJurrusade 3 kilometersslingan med utstående ögon mellan bestyren av och till, men vilade jag - aldrig! Tempot var högre än jag själv och jag var länge fullt medveten om att det här går inte, det håller inte.

Jag var aldrig själv, med mig själv. Fick inte reflektera, njuta av att finnas till eller av livet. Fick aldrig tid eller ro att plocka fram Nike och fråga henne vad hon egentligen vill och mår bra av.

Det har jag gjort nu. Jag vill inte tillbaka. Jag har hoppat av ekorrhjulet. Nu vill jag leva mitt liv och vara min egen regissör!

Jag är inte sjuk, inte knäpp, inte någon som inte passar in. Jag ser det som att jag har en överkänslighet och att jag måste tänka om, prioritera annorlunda helt enkelt. Samhället runt mig deltar jag inte längre okritiskt i, det finns ibland alternativ. Det måste finnas alternativ. Om det inte finns ett samhälle som är för mig så måste jag skapa ett själv.

Torsdag

Veckans fjärde dag. På latin: dies lovis, italienska: giovedi, spanska: jueves och japanska då: mokuyoubi (木曜日 (もくようび).

Dagen är här i nord uppkallad efter Tor, åskguden. Troligen son till Oden och moder jord. Han som åker runt i sin vagn bland molnen och strider med sin hammare. ( det var en riktigt vredgad Tor jag mötte häromveckan, läs nedan.. ) Jag läser att Tor är en rätt enkel karaktär till skillnad från grubblaren Oden. Det är han som bringar ordning ur kaos.

Ok.....det kan jag ta till mig. Detta skall bli en enkel dag. Inte tänka för mycket, defintivit inte grubbla. Använda mina händer och se till att bli rejält svettig!! Behöver ändå kratta i trädgården och fixa gräsklipparen...

.....säger jag så där klämkäckt. Drar på mig trädgårdshandskarna, de med lila blommor. Går med rak rygg mot garaget. Där är den. Gul och stor. Skruvar vant av bensinlocket (ja, tanka kan jag ) fumlar en stund efter snäpplåset men klarar relativt obehindrat att få av motorhuven! Bra. Nu blir jag stående en stund. Måste titta och försöka förstå vad det är jag ser. Det här här skon klämmer...Vet i själva verket inte något alls om gräsklippare, annat än att de går på bensin, behöver olja ibland, ett fulladdat batteri och kanske bra tändstift.... För de har väl tändstift..???

Alla kablar sitter fast så vitt det går att se. Rycker lite i dem för säkerhets skull.. det finns bensin, det vet jag. Övriga två behållare är halvfulla, det räcker väl (vad det nu är i dem) Så dammar jag av motorn (kvinnligt??). Provar igen. Nej, den startar inte.

Vad har jag en åkgräsklippare för?? Följde med huset, borde gå en kurs, har inte ens en manual!!!

Tar så loss batteriet, får fram en batteriladdare som borde funka (JA, jag tittar att den är för 12 volt!!) Får stå ett dygn, batteriladdaren står på 5 ampere, "whatever that means".... kopplar på batteriet igen, men åbäket starta ändå inte.

Dag 3. Längtar efter min gamla promenadgräsklippare.. den med snöre att dra i..

Den gick fint i förra veckan. Och, HUR får jag ner den till verkstaden när den är ung. i samma storlek som min kalleankabil!?

Kan det vara startmotorn, är det inte den som klickar??? Trött på att gissa, den startar inte av det... Helsicke! Behöver en handyman!! Finns de på Klas Ohlsson? Eller i platta paket från IKEA ???Ihopfällbara handymen för ensamstående mödrar med åkgräsklippare, ved att hugga, ikealampor att montera och i behov av att laga en trasig grind!

Jag hade köpt en direkt!

onsdag, oktober 11, 2006

Hello Eve...

Hej Eva...nu har jag släppt in dig i min egen lilla bloggvärld.. välkommen hit ! Kram.....

水曜日 (すいようび

Onsdag, efter tisdag men före torsdag. "Lillelördag! som från början var "piglördag" eftersom pigan inte fick vara ledig på den riktiga lördagen! Onsdagen är uppkallad efter Oden, en krigsgud men också den äldste och visaste av dem alla.

Onsdag. På engelska Wednesday, Miercoles på Spanska, Latin: dies Mercurii och på japanska heter det 水曜日 (すいようび (suiyoubi). Det där slog jag upp, tro inte att jag kunde det....


Jaha, fundrar ni vad jag sysslar med? Försöker samla morgonen, känna efter och tänka ut "dagens strategi". Inser att jag bör njuta av min "time out" som närmar sig ett slut. 3 veckor till bara. Det går nog bra, det går nog bra...

Skall ta till mig att Oden var en vis gud och "känna in" hans vibbar.. Särskilt krigisk är jag inte, bara när jag boxas (på min säck, väl märk..) men eventuella behov av att använda musklerna i dag tänker jag använda till att riva ur växthusets innehåll!

Vi blev med växthus när vi flyttade hit. I ett hörn stod en sliten vinranka, i ett annat en slags buske som jag försökte dra bort. Tur att jag inte orkade, det visade sig vara ett fikonträd!
Sen planterade min dotter fullt med Halloweenpumpafrön i växthuset, min mamma kom med tomat- och gurk-plantor och så kom sommarvärmen!

Växthuset blev till en djungel. En vildvuxen, galen plats som drog till sig en massa farliga jättestora köttätande insekter (enligt min dotter, jag såg dem aldrig) Vi vattnade och vattnade och kunde så småningom skörda 8 st enorma pumpor som nu legat till sig på en stor sten och hunnit bli så där riktigt halloweenorange. Det blev också ett par små tomater och även några riktigt hyfsade slanggurkor.

Nästa år tror jag att vi satsar lite mer på vindruvorna, tänk om det går att göra eget vin på dem?

"The bullish gardener"

måndag, oktober 09, 2006

Björnligan

Björnligan - igen!

I somras, i juli när det var som absolut varmast, dök de upp och blockerade vår väg. Vi fick ta den gamla, nästan oframkomliga "naturstigen" upp genom skogen för att komma hem. På gårdsplanen sprang en yster hund omkring. Den identifierades snabbt som en av de nyinflyttade grannarnas, längst ner i backen. Hunden, en basset, fångades in och linades med ett pulkaband. Jag och dottern förstod att vi var tvungna att smyga längs kanten på den heta alldeles nylagda asfalten för att komma runt vändplanen där vi sedan skulle kunna gena ner genom slänten för att föra hem rymlingen.

Ut på vägen så sakta och upptäcker att 10 meter från oss, just på vändplanen, står asfaltsbilen, (ja - den som jämnar till... ) och brer ut sina långa metallsnaror in över vägrenen.

Nu fanns ingen återvändo men hunden drog åt fel håll. Vi hängde honom på min axel och gick glatt på. Han var stor och tung men vi ville inte att han skulle sätta tassarna på asfalten.

Nu gällde det att inte tappa garden , för bakom den gula maskinen stod en jättestor person. En brunbränd, blonderad, stort leende viking. Iklädd bara shorts och skor iakttog han vår promenad med hunden. Vi tog oss förbi och jag sa något i stil med " hehe, det här var inte lätt" - och för att han skulle förstå att det inte var en vanlig rastning av hunden: -"ja, det är inte vår hund, grannens, den har rymt, vi måste gå här" Eller, jag skrek. Långbent, i strandklänning med håret fullt av saltvatten och tång bärandes en stor, ful hund på axeln. Maskinen morrade, vikingen svarade inte men log ännu bredare. Han hade alldeles för jämna, opålitligt vita tänder.

Då hördes ett visslande uppifrån det stora gula åbäket.

Vi vänder oss om och där sitter på olika höjdnivåer en hel hög med likadana, solbruna, vältrimmade, blonderade, Hollywoodleende, mustachprydda eller helrakade snubbar. Samtliga i shorts, någon med fet guldkedja om halsen, en annan med en jättetatuering över hela överkroppen.

Himmel! Kände min dotters hand runt min arm.

Log så gott jag kunde och snubblade snabbt förbi "Björnligan", som vi döpte dem till för att de såg så overkliga ut...

De är tillbaka. Den gången i somras spred de sin svarta asfalt så långt ut på kanterna att det tog en bra bit av grannskapets trädgårdar. Nu skär de bort långa remsor, med en annan maskin som låter som 20 skriande åsnor. Denna gången har de mer kläder på, som väl är, men fortfarande samma oroväckande leende !! Var kommer de ifrån? Vore de kriminella plundrare från fornnordisk tid, skulle de sannolikt inte uppenbara sig på en asfaltsmaskin, så jag får väl acceptera att de är från samma nutid som jag själv. Antagligen vänligt sinnade och hederliga, hårt arbetande familjefäder.

(fan trot...)

söndag, oktober 08, 2006

Hven och fan också !!


Mör i hela kroppen, framför allt i höfterna, efter att ha gränslat den breda madame Labendas rygg i 1,5 timme. Vi red över enorma ängar, drog oss ner till ett vilt, skummande hav där hästarna frustande rumlade runt med oss på ryggen. Ingen fara, bara stövlarna blev blöta. På hemvägen tyckte också den ovana ardennerryttaren (undertecknad..)att det var dags att galoppera. Trots beredskapen och lusten var känslan när nästan 800 kg tunga Labenda drog järnet mäktig. Jiises, vilka kraftpaket ! Respekt, respekt. Insåg direkt att det var bara att hänga på, hänga sig kvar och hoppas på det bästa, vilket fungerade som väl var. Näst mäktigast var när vi red längs kanten av de branta lerkanterna som stupar rätt ner i Öresund, på öns södra sida. Förbi fyren och så vek vi av hem igen. Vilka kusar!!

Sen fick jag Quiche Lorraine, rödvin, äppelkaka med vispgrädde och några timmars trevligt samtal med mina bohemiska vänner. Gud, en sån röra, men ännu mera gud så trevligt!!

Vände så hemåt med ryggsäcken fylld med ungerskt vin och getost från Hven! Allt var bra.

http://www.hvensgetost.com/

Släntrade av båten med mina leriga stövlar. Satte mig i bilen och - börjar så stortjuta. Grät som en barnunge och ömkade mig själv, ända till Helsingborg. - Vad hände?

Jag bara luras!! Allt är inte alls som det låter.

Jag har det inte alls så jäkla mysigt och trevligt hela tiden.

Jo, det har jag, tro mig... Men trots att jag gör trevliga saker, trots att jag mår bättre med mig själv än någonsin tidigare så kommer det fortfarande över mig när jag minst anar det. Hur bar han sig åt? Inom mig sjuder frustrationen och sorgen över att vi inte fick mötas igen.
Jag vet fortfarande inte om vi någonsin kommer att göra det...

Förstår inte alla varma ord, alla uttryck....all närhet. Vad hände? Är det bara en paus? Har det med hans alkoholism att göra? Om det är definitivt, varför inte säga det då? Hur skall jag tänka?

Så lätt att säga att jag skall glömma och släppa..

Jag tog honom så tveklöst till mitt hjärta för att han kändes som något jag redan bar inom mig. Min tvillingsjäl ?

Står inte ut med känslan att han som kanske var för mig just passerade och att jag maktlös stod vid sidan av och bara lät det ske..

Vad är det jag skall lära mig?

Morgonstund

Gråväder. Duschat och druckit min caffe latte. Blåsigt.... ingen höjdare för en som blir sjösjuk bara av att titta på vågorna! Söderut nu, det skall bli så sabla trevligt att få umgås lite med "släkten" på Ven!

lördag, oktober 07, 2006

Rödvinstjut och en mentolcigg

Lördag kväll. Alla barn sover hos kompisar. Kan äta plockmat direkt ur kylen, ta ett glas vin och röka en cigarett!! Jo, rätt. Köpte cigaretter för första gången på 14 år! Varför? Tja, varför inte? En supermorsas behov av att slå sig lös och inte bara vara en god, väluppfostrad mamma som hela tiden måste vara en bra förebild, kanske? Vill vara lite olydig.. Gör plötsligt saker jag inte gjort tidigare och inte gjort på många år. I kväll dricker jag "Pata Negra" till den kalla laxbiten och osten. Röker Blend ultra mentol (är det lööönt? -frågade hon på Statoil...) som smakar halstablett, struntar i att röja efter maten, tar i stället en bit marsipanbröd och tänder ännu en cigg. Sitter med raggsockar på fötterna under en tjock ullkofta och blossar, sippar på rödvinet, lyssnar på musik, skriver och trivs rätt bra denna lördag i oktober...

fredag, oktober 06, 2006

Jag började älska dig....

Mina tankar är hos dig när jag vaknar, innan jag somnar. De följer med mig när jag handlar, joggar, städar och jag får dem inte längre bort än så. Ibland njuter jag av dem, känner nästan din närvaro, kan titta på fotot av dig och glädjas åt värmen som sprider sig inom mig. Ibland lyssnar jag på din musik och låter mig dras med in i din värld. Lika ofta blir jag sorgsen och jag tillåter mig att sörja dig och det som inte blev. Det är motstridigt, dubbelt. För jag vet inte om jag skall eller bör sörja dig? Har inte ännu funnit tillit och lugn inför tanken att ödet visar vägen och att jag inte behöver lägga ner någon kraft eller några tankar på att försöka förstå dig...Förstår att det enda raka är att lita till att livet tar hand om allt...Att det blir bra hur det än blir.

Ibland är jag arg. Känner mig lurad. Hur kunde du? Du fick mig att verkligen tro att jag mött min kanske största kärlek? Vad gjorde du ? Alla vackra ord, musiken, rosorna....jag var både din älskade, din Nike och kära Nike...Det hela accelererade efter vårt enda möte, samtidigt som du sa förlåt och backade... Om jag förmår mig att yttra något så starkt, då är det förknippat med ett osvikligt behov av att jag vill vara nära! Mot den längtan och det behovet finns inga kompromisser.
Men du kunde. Du säger att det finns en annan kvinna. Kallar du också henne för "din älskade". Vad kallar du ditt ex, som vill ha dig tillbaka? Är det henne du åsyftar? Är du kanske en riktig Valmont? Jag vill inte tro det, vill tro på din ärlighet, den person som visade sig för mig och det möte du och jag hade. Vill tro att det verkligen var så som det kändes och att det var speciellt även för dig.

Men du valde bort mig, henne du skrev så vackert till, kallade för din och kysste överallt.
Varför gjorde du så? HUR, skall jag kunna bara glömma dig? Du bad mig inte heller att vänta.mer än lite lite i början av din reträtt....Gav mig inte tillräckligt med förklaringar för att jag skulle kunna förstå. Halva meningar och halva förklaringar kändes i det läget som rena terrorn...

Jag började älska dig....hur vettigt var det, men jag hade ingen chans. Drogs in i datorn och kände hela dig genom vår kontakt...

Vad har jag att förhålla mig till? Vem har jag att förhålla mig till?

Inser att jag måste släppa. Inser att det finns förklaringar som bara är dina, till att det blev som det blev. Du menade säkert inget illa.....Du har det säkert krångligt och kaotiskt runt dig. Du gav mig trots allt en liten inblick...det är det enda jag har att förhålla mig till. Om jag sedan lurar mig själv så är det inte mycket jag kan göra åt det.

Var hur som helst rädd om dig och tack för alla känslor!! Det var härligt och fick mig framåt, uppåt!!

Så där, bra vändning....helt rätt Nike! Kanske det bara var så att jag skulle inse vad jag är kapabel till, hur det bör vara, hur härligt och starkt ett möte kan kännas...?

Jag måste ju tro på att jag kan känna samma sak igen!!! Skräcken finns, att det bara var den här enda gången...

En frozen margarita

Snart kastar jag mig rakt upp från stolen. Det är kallt och jag fryser.. För snål att sätta på värmen än. Väntar på kaminmannen som skall renovera kaminen, men som aldrig kommer. Beställde en ny "sten" för 2 månader sen. -Vad är problemet?? Måste ringa - igen!

Det regnar, det blåser och nu är det höst. ingen kommer undan, inte ens tonårssonen som släntrade iväg till skolan i morse med bara en tunn tröja. - "Äh, det är lugnt" blir hans svar när jag påpekar att det kan vara smart att åtminstone trycka ner en regnjacka i ryggan..Allt är lugnt och coolt ... hans tidigare så stora ordförråd tycks ha krympt samman i takt med att hormonerna rinner till..??

Har druckit kaffe och läst tidningen samt DN:s nyheter på internet. Jaha, då har vi alltså fått en ny statsminister. Varför får vi aldrig någon riktig landsfader, en trygg stabil figur som vi kan luta våra trötta, slitna, oroliga huvuden mot?? Varför får jag känslan av en alldeles för snäll, oerfaren men talför och hyperdiplomatisk skolgrabb när jag ser bilder på Fredrik Reinfeldt? Fortfarande elevrådets ordförande. Han skall nu styra hela Sverige. Är orolig över att han skall gå bet, men snälla nån - inte bryr jag mig om han gör bort sig!! Vad skall skillnaden nu bli? Sannolikt inte så stor trots allt trumpetande i maktens korridorer..

Nej, nu hoppar jag snart energiskt och i triumf över att ha greppat denna gråa dag, in i duschen. Tänker klä mig för stadsliv, flanera runt i vår lilla småstad närmast söderut, titta på folk och ta en caffe latte helt för mig själv. Handla till helgen ( få se....chevre, honung, bladspenat, älgfärs, kantareller, körsbärstomater.... bandpasta....rödvin... rucolla, avocado och mörk mörk choklad - det bör väl kunna bli nå´t...) och skall byta den där "touchlampan" för andra gången!! Sen hem, sussa en stund, så, "after work" på "Sand".... (måste vara social, måste vara social, måste vara social) med min resliga, superkvinnliga väninna Anneli från Österlen som har den breaste skånska jag vet. En naturkraft, en kvinnlig bulldozer. Ibland är hon ruskigt befriande att umgås med, i små portioner, då och då. Jag tänker sippa på en frozen Margarita och njuta av att den första riktigt jävliga höstdagen i alla fall bjuder på sådana möjligheter.

Forcerad, jag? Nä, - bara ett tappert försök att greppa lite lättsamhet denna annars så tunga dag. ... Det funkar nog. Lite Margarita och någon liten godbit med mycket choklad i till fikat, så ordnar det sig nog.

Få upp ångan nu människa! Slit dig loss från laptopen, det kalla huset, allt allvar, all längtan och alla tankar...... res dig nu, sköt dig själv och njut av en ledig fredag!

torsdag, oktober 05, 2006

Om att gå vidare..

Känner mig stark och livsduglig. Kanske till och med lite attraktiv igen... Tänk hur man kan krympa i en taskig relation. Förvånande hur liten man kan bli och hur fel man kan ha när man tror att det här är allt man behöver.

Flera års slit, det går inte och är inte bra att kämpa hur länge som helst. Ibland måste man bryta helt för att kunna gå vidare, bli sig själv och känna riktig glädje igen. Hur ont det än gör.

En gammal relation som tagit mycket energi - där tar det sannolikt mer än lika lång tid för att fylla på energin igen. Och, hur stor är sannolikheten att man hela tiden fylls på? Nej, att reparera ett förhållande tar ju också mycket energi. Ingen vill ju misslyckas, alla vill säkert att det skall lyckas och bli bra. Självklart skall man inte ge upp för lätt. Det tror jag inte, men, GUD, vilken lättnad att inse att det var rätt att gå vidare, var och en för sig. Helst i vänskap, respekt och samförstånd. Som kanske inte kommer förrän efter en tid, man måste läka, vilket de flesta människor gör.

Kan i dag ge någon rätt. Visst borde vi avslutat redan då för 1,5 år sedan. Allt var så tillrättalagt, vi hade en vardag och det var inte så lätt. Ville så mycket, det var så praktiskt, orkade inte tanken på att ge upp, ännu mindre den att kanske börja om en annan dag. Om jag bara hade stoppat mig själv där för en liten stund. Men å andra sidan, den här sista delen behövdes också. Det är verkligen färdigt. Mycket bearbetades under åren, så det var i själva verket lättare än jag trodde. Han är min vän och det är bra. Jag bryr mig om honom.

Glad över hur det gått. Nöjd med mitt "sommararbete", känner hur jag växer och mår allt bättre. Orkar mer, har lärt mig massor. Måste fokusera på att kunna jobba hemma, med mitt skrivande. Måste avsluta jobbet på mottagningen. Vill rå mig själv igen, något annat är inte möjligt. Ny fart framåt.

Åska och chevreost








1,5 timme över åsen i går. Denna gången med kameran vilket var bra så till vida att jag stannade, här och nu. Tänkte mer uppmärksamt på var jag gick, hur det såg ut, hur vackert allt är och när jag skulle ta nästa bild. Ville fånga min styrkeväg, kanske en av de vackraste i hela världen?

Ibland går jag här men ser ingenting, märker inte att hur vägen viker av, mötet med kor eller får, kommer inte i håg om det varit solsken eller regn. All koncentration går inåt, där jag dividerar tyst men ibland också högt med mig själv. Vissa vandringar har snörvlats och gråtits från start till mål. Korna har hört allt, inga känner mig så bra just nu som "min flock" med den milt överseende tjuren Ares i spetsen. Hur välgörande har inte det varit. Ibland njuter jag bara av att det gör så gott, att jag mår så bra! Min terapi!

Andra gånger är jag magiskt närvarande. Som häromdagen. Hade kameran varit med, hade inga ord behövts. Nu blir det bilder från i dag i stället. Men då...

Startade som vanligt, gick nerför den lilla backen och vek så av söderut. Lägger märket till att himlen över åsen på den västra sidan är kolsvart och det mullrar dovt långt bort. Tvekar en sekund men bestämmer mig för att fortsätta. Kommer det regn så, än sen. Det är bara vatten och jag finner ofta en lust och ett välbehag när naturen tar över, i alla fall så där lite lagom....

När jag närmar mig den brantare uppförsbacken finns det svarta strax till höger om mig. Det mullrar allt högre och plötsligt är allt vitt och bländande. Det smäller till så jag får huka mig. Efter en kort stund går det bättre att se, men luften dallrar, knastrar nästan och håret reser sig i nacken. Rakt ovanför syns en blå lucka bland annars svarta moln. Jag går, omringad av ett gigantiskt åskväder. Det luktar bränt från luften och chevreost från getterna jag passerar. För sent att vända, snart uppe på toppen och det börjar regna, stora mycket blöta droppar. En svart häst galopperar oroligt gnäggande omkring i en hage. Så vacker, reslig med lång man som böljar för vart steg.. Den tittar på mig och jag försöker säga något lugnande..

I 15 minuter slår blixtarna ner. De avtecknar sig som skarpa silvervita zickzackmönster på den mörkgrå himlen. Det smäller oavbrutet och trots att jag inte borde vara där kan jag inte låta bli att känna mig nästan euforiskt smålycklig. Tänker att jag blir hyperladdad av all naturkraft.

Lämnar den täta, av Gudrun tilltufsade lilla granskogen bakom mig och kommer ut på ängarna som öppnar för en makalös utsikt och just då slutar det prompt att regna. Plötsligt bryter solen fram och jag går i ett fuktigt silvergnistrande rum, där de svarta åskmolnen drar allt längre bort. Då avtecknar den sig, enorm och stark. Där går jag, rakt mot en gigantisk regnbåge som liksom välver sig över just min lilla väg.

På vägen nedför åsen, in i bokskogen glittrar allt det gröna. Nu är allt stilla och tyst. Luften är tät och fuktig, förnimmelsen av regnskog finns där. Fast i denna skånska regnskog ses sällan lejon och aror, men väl illrar och rådjur. Och så kor, tjurar och kalvar förstås. Ibland syns fårskocken här. Gråsvarta mjuka vinterkoftor på fyra ben.

En stillastående, trist måndag bjöd till sist på en häftig upplevelse utöver det vanliga, tack för den.

onsdag, oktober 04, 2006

Macarena igen...

Det står att läsa att ordet macarena troligen har sitt ursprung i grekiskans maccaros, som betyder "lycka". Det är också "our lady of hope" i Sevilla....."Nuestra Senora de la Esperanza"

Men också en förfärlig schlagerplåga och namnet på en känd nattklubb i Barcelona!

Hey, hey Macarena

Under de sista två veckorna har jag, till mina barns fasa, ofta utbrustit - "hey, hey macarena" !! Det kan komma när jag minst anar det, när jag städar, tvättar, lagar mat eller anfaller något av barnen i soffan....

Vad kommer allt från? Varför? Och, det är inte något tics, jag lovar....Ja, jag sjunger gärna fram det också, något jag inte behärskar. Barnen håller för öronen, himlar med ögonen och säger att de städstrejkar om jag fortsätter.

Får väl lägga av då... Men mina kritiska telningar lider av allt deras morsa gör just nu. En känslig tonårsson och en prepubertal, hyperkritisk dotter. Min son kan inte visa sig med mig på stan. Om vi är och handlar springer han i förväg eller går en annan väg. Står sen i en annan kassakö än jag !! Enligt min dotter får jag inte klippa mig, inte måla tånaglarna, inte dansa, inte sjunga, inte det och inte det. När det gäller kläder fnyser hon åt mig, säger högdraget - Mamma , du begriper verkligen inte det där. Det gör jag, du MÅSTE fråga mig innan du köper nåt"

Fast det vågar jag inte. Snart 12. I morse suckade hon vid sin garderob: -" Det är dags att rensa ur min garderob. Jag har ny stil nu".

Sen trippade hon i väg mot hallen och skolan. Iförd svartvita skotskrutiga smala, smala brallor, röd tröja, randig slips, prickiga torgvantar och en svart hatt på huvudet!! Himmel! Var är min lilla medgörliga tjej i rååsa???

Tiden går så fort, det gäller att njuta och leva just nu.....hey, hey Macarena!!