Nikes Rum

Tidig morgon. Det är järngrått, regnigt och blåser. Gräsmattan är full av grenar från alla stora träd som omringar vår lilla plats på jorden. Här bodde tidigare en familj som drev äppelodling. Längre ner i backen finns det gamla fruktpackeriet kvar, nu tömt på fruktkorgar, etiketter, besprutningsutrustning, kärror och annat man behöver för att skörda och packa. I dalen bredvid mig stod fruktträden tätt. I dag ses något enstaka kvar i ett hörn. I övrigt har de fått ge vika för stora maskiners framfart. Träden drogs upp med rötterna och marken jämnades till. En nylagd svart, asfalterad väg slingrar sig i dag upp för backen. Hus efter hus reser sig ur den gamla odlingsmarken och längst ner i dalen löper radhuslängorna sida vid sida. Här i äppledalen finns inga äpplen kvar. I min trädgård finns ingenting annat än blommor och rosor i breda rabatter som är omöjliga att hinna med om man inte har det som ett heltidsarbete. Det lockade inte den forne fruktodlaren att ha fruktträd inne i den pri

Jag växte upp i en 50-talsförort, en i dag kulturmärkt sådan. När mina föräldrar flyttade in i det nybyggda radhuset på Burträskgatan var det ungefär det längsta man kunde komma från T-centralen. Åkte man lite mer än 10 hållplatser med det gröna tunnelbanetåget, så kom man in till city. Som 9-10 åring gjorde vi just det. Vi tog våra veckopengar och sprang upp mot Vällingby centrum, genade över torget, in i tunnelbanefoajen där Kenta och Stoffe alltid vinkade lika snällt till oss småtjejer. Inget var farligt, inte ens de där modsen. Inte heller tunnelbanan eller T-centralen. Där steg vi av och sprang vidare, nu uppför trapporna mot Drottninggatan. Där kryssade vi vant mellan lördagsshoppande människor med siktet inställt på bara en sak, Buttericks! Ja, och så PUB förstås. Leksaksavdelningen. Och Hötorget utanför med alla sina färggranna frukt, grönsaks- och blomsterstånd. På trappan till Konserthuset satt vi ibland och åt glass, det var kul att titta på folk. Framför allt på de äldre,

Lördag kväll. Lagad kyckling a´la Nike med ingefära, lime och honung....Alla (jag och barnen) åt som besatta. Ibland får jag till det ! Tycker själv att jag nu för tiden är en medelmåtta i köket men mina barn applåderar, åtminstone när de får kyckling med cous-cous....Fiskpinnar och falukorv brukar i ärlighetens namn inte riva ner några applåder. Inte heller sallad eller pannkakor med havregryn i ( för att det skall bli nyttigare ) Tar ett glas "pata negra" och låter Izzy´s vackra stämma fylla mitt sinne då jag mätt och nöjd tar plats vid min laptop. Åker till Yngsjö i morgon, en resa in i nordvästskåne på inledningsvis slingriga landsvägar kantade av mörk storskog full av älg och i dagarna hormonstinna jägare med laddade bössor. Skall äta lunch hos goda vänner, av den typen man egentligen inte riktigt orkar åka 16 mil för att träffa (en väg) men ändå gör det för att det känns som att man måste av någon slags tacksamhetsskäl, vilket jag också har skäl att känna. När ryktet n

Morgonrodnad i öster.... Regnmoln i norr men hoppfullt ändå....det är lugnt, kaffet smakar bäst, och jag doppar brunostmackan nu när ingen ser mig. Päronbiten ramlar ner men den kan jag sörpla i mig sen. Det är skönt, jag läser tidningen och skriver några rader.... Lite senare: Soligt med spridda moln, blåsigt. Varför har jag alltid hatat dagar som den här, eller väder som detta. Det är något med sol, vind och obestämda moln, speciellt när det går gäss på sjön som i dag. Är det därför? Åkte iväg för att handla. Kände redan på väg ut att det var något. Ljuskänslig, tung i huvudet och seg i kroppen. Varför blir vissa dagar så? Är det lika för alla? Morgontimmarna var fridfulla... Känns som en slags bakfylla där social fobi ingår på viset "Prata inte med mig!!!" Det funkar inte. En sån här dag blir ingenting bra. Vill ta på mig mina stora Jackie Onassissolglasögon, svepa en filt om mig och slänga mig raklång i badenbadenstolen som står kvar på altanen. Solen värmer fortfarande

En av de som kom att prägla min uppväxt hette Tintin, eller rättare sagt Georges Remi, d.v.s "Hergé", Tintins skapare och tecknare. Genom hans resor och äventyr lärde jag mig hur världen såg ut och fungerade. Jag var 6 år och hade just lärt mig läsa och det fanns inget som tog upp min tid som Tintin, Haddock, Milou, Bianca Castafiore och de andra figurerna. Jag lärde mig att alla araber har hucklen på huvudet och bor i beduintält i öknen. Att de är lite lömska, barnen ohyggligt bortskämda och att de är rika. Jag lärde mig hur en månraket ser ut, röd på tre ben, att lamor spottas, att färgade män ofta passar upp oss vita, att skurkar har ett sådant utseende att man genast förstår om man möter en skurk. (De är gärna flintis eller har helskägg) Jag trodde länge att alla kineser var klargula i huden och det enda de gjorde var att ligga i källarhålor och röka opium. Genom Tintin och hans värld blev jag bekant med mumier, pyramider, galenskap, vetenskap och alternativa svordomar.

Den startade igen! Det hjälpte att hälla på mer olja, ladda batterier, dra i alla kablar, damma av den och titta på den i två veckor...I dag startade den plötsligt! Ha, inte behöver jag någon handyman heller... Tummen liknar mest en kycklingklubba men det är en bra dag trots värsta gråa regndagen..

Vaknar med en åtsittande mössa på huvudet. Ja, det är så det känns men den går inte att ta av. Förstår fortfarande inte om det är bihålorna, kanske någon slags migrän, vädret eller att jag behöver sova mer. Men varför vaknar jag då, det är söndag och allt är stilla, lugnt och som gjort för en lång sovmorgon. Klockan är 6.30, grådiset bryts sönder ut över havet där en ljusblå strimma blottar sig. Luften är definitivt klarare i dag, havet inte längre järngrått och jag ser Halmstad igen. Men mössan sitter kvar, trots starkt kaffe, trots en mindre insats i höstträdgården och trots en liten tupplur - där tankarna koffeinstinna hoppar omkring utan att lämna mig någon ro. Upp igen, bakar en sockerkaka på rågsikt (hur blir det?) eftersom jag lovat och inte orkar åka ner för att inhandla vetemjö. Säger till mig själv att det är nyttigare så här, får komma ihåg att motivera barnen med samma argument. Som om de bryr sig, fulla av helggodis, läsk och chips. Måste få ut dem men hur motivera en tröt

Är definitivt mer tillbakadragen. Hukar mig och sträcker på mig samtidigt. Skamfull över att jag tenderade att bli "för mycket", för mycket ord och för många rader. För mycket gissa och tro. För många goda råd och välmenade hejarop fast jag inte förstod, fast han inte en gång bett om det. Inte likt mig. Kanske jag var tvungen att ta ut svängarna den här gången för att bevisa för mig att jag inte är som tidigare... Så dumt gjort är gjort - nog med förklaringar Är han den jag tror att han är spelar det ingen roll Då förstår han ändå Sträcker på mig, förstår att jag skall vara tyst nu. Dra mig tillbaka... Höstdimma och vindstilla. Drar på mig mina sjumilastövlar, sveper rocken om mig och går i väg med långa stolta steg... För det enda jag gjorde var att bli berörd, förälskad, längtande och jag tog honom till mitt hjärta. Men han kunde eller ville inte möta mig. Veckans ledord: Lugn, tillit, värdighet

“Den som vet sig vara djup bemödar sig om klarhet - den som vill verka djup inför mängden bemödar sig om dunkelhet. Ty mängden håller allt för djupt som den inte kan se botten i, den är ängslig av sig och går ogärna ut i vattnet.” (Nietschke)

Que ?

Jag har en son! Det finns alltså en växande människa i mitt hem av motsatt kön, alltså inte som jag. En gåta, andra hormoner, en blivande man!! Rösten knakar lite ibland och när han ringde hem i dag förstod jag först inte att den mörka basen i andra änden faktiskt var min lilla kille, d.v.s. min tonårsson... Plötsligt sjuder det av killhormoner. Humöret åker bergodalbana, ordförrådet har krympt, han vet saker och kan allt. Han stönar åt sin mamma åtminstone 4 ggr/dag, äter en halv Pågenlimpa själv till kvällsmat efter middagen. Hans skor luktar död råtta och han har börjat hänga på "Mustan", ungdomsgården. Ledord: Öh, lugnt, coolt, mustan, pengar, "strax", Nä, "sen", "orka", "ok", "datorn" och TV:n.. Att ha en dotter känns ( än så länge..) lugnt. Hon är ju som jag! Jag kommer ihåg hur det var, hur det kändes.. När han var liten var det enkelt. Inga problem att köpa bilar, knallpulver och bandyklubbor... Någon sa "Man sk

En dag för ytligheter. Här, kolla in min "nya" soffa " Eve, den blev så snygg - tack för tipset! Du borde få jobb hos Herdins, åtminstone provision! Fast det gick ju ett antal flaskor och några Remol också. Först blev den för mörk, sen flammig, sen satt den! Och tyget höll.. och den matchar katten!! Har nyligen inhandlat ett par nya höstkängor, gräsligt sköna och alldeles för dyra för mig, men eftersom det inte är så ofta jag ger mig hän i dyra shoppingrus tänker jag inte ha dåligt samvete, det gjorde gott både för fötterna och själen! Studsar fram....(Är det godkända E ? - du har all koll då jag har noll )

Varför släpper jag inte bara? Varför föll jag tillbaka? Förstår inte.... Känner mig som en fullständig idiot! Men visst är det väl så att när vi inte får några förklaringar så skapar vi dem åt oss själva för att få något att förhålla oss till. Det behöver vi, åtminstone jag, för att kunna hantera mig och situationen på ett bra och konstruktivt sätt. ( det var försvaret..) Så, jag konstruerade en verklighet för att jag behövde det, för att jag kanske ville, om inte annat, provocera fram ett NEJ som jag kunde skriva på en stor skylt och hänga upp framför mig för att slippa undra, slippa ovissheten som hängt sig kvar.. ( kanske det ) Så, då handlar jag alltså med något som kan liknas vid den reflex vi använder när en mygga sätter sig på armen, jag slår till - utan att tänka! Fast vi är ju inte helt säkra på att den skall sticka, vi slår för säkerhets skull.. ( Hör fiolerna...): - "Smart och duktigt. Bra gjort!... Skriv in det här i ditt CV " ( Bastuban..) "Äh, g

Inser att min blogg bara har ett syfte, att vara ventil och tankesorterare åt mig. En plats dit jag kan gå och ösa ur mig, tycka, tänka och sällskapa med mig själv. Inget annat. Kunde lika gärna skriva i ett word-dokument då...Men det ger onekligen en extra nerv åt skrivandet och denna publicering eftersom tanken på att det faktiskt är möjligt för andra människor att läsa vad jag skriver, finns där! Just nu, trött på mina texter, på mitt gnäll, på mig och mitt behov av förtydligande...

Soldagen! Jag är född på en söndag vilket anses lyckobringande. Sure! I helskotta heller, slutar tro, slutar hoppas..Hoppar över söndagen den här veckan..

Har inletts, inte med ett bad men väl med en dusch. ( eg. "lögaredagen") Så, jag är ren och redo för dagen. Nu vet jag varför jag lärt mig att veckans första dag är söndagen. Så är det också i judisk och kristen tro. Där är lördagen veckans sista dag, den sjunde. Tja, jag tycker nog att det är bättre att söndagen är den sjunde och sista, så får det vara för mig. Dagen verkar innehålla inköp av dvärghamster som present till dotterns kompis, inköp av två begagnade cyklar för bara 1000 spänn (hur bra som helst!!) till de båda unga i huset, tid att vara bara lat (ingår i mitt samhälle..), en lång promenad och att läsa ut boken "Skriva för att lära" ( går en kurs...)

Äntligen dags för en kvinna. Frigg, Odens hustru har gett namn åt min favoritdag. Tror somliga...andra säger att dagen är uppkallad efter gudinnan Freja... men å andra sidan kan tydligen Frigg och Freja vara en och samma person. På latin heter fredag - dies veneris och på japanska 金曜日 ( きんようび , kinyoubi. Veckans femte dag. Jag lärde mig en gång att veckan börjar på söndagen, är det inte så längre? Fredagen är så skön därför att då börjar helgen. Fredagen ger goda vibbar. Den här fredagen den 13 oktober, har varit ganska bra. Nu är det bara jag och barnen. Var på jobbet en stund. (Orkar inte orda mer om det nu, släpper det helst.... så länge jag kan) Besökte min vän J. som är optiker. Konstaterade att jag behöver progressiva glasögon, d.v.s. att ha jämt! Kostar pengar...vi åt lunch, pratade och hade det himmla trevligt. Det är kul, vi har känt varandra sedan vi var 15 ! Det fanns en tid när han smög in i mitt flickrum via en lång stege....men det var läääänge sen...

Nu är det slut på att var sjuk. Jag vill kalla mig frisk för jag är definitivt vid mina sunda vätskor. ...Skrivjobbet, när jag får rå mig själv är det inga problem med. Nu börjar också mitt andra jobb igen. Vill inte vara svag och belastande längre. Tror inte det är bra heller. Skriver som bäst på en manual. Nikes manual för hur hon bör hantera sina dagar och sin vardag.. Samtliga getter är också på plats där de skall vara. (eller??? kanske inte upp till mig att avgöra..)Jag har de facto en hjärnskada! Eller vad det nu är. Min sjöhästformade hippocampus har stressats så den har krympt! Min diagnos är "utmattaningssyndrom" Ja, det är säkert rätt. Min läkare har svårt att bestämma sig för vad det heter. På det ena sjukintyget står det "utbränd", på ett annat "adaptationsstörningar" och på det senaste "utmattningsdepression" Han tittar på mig och säger att - "du ser pigg ut", "det blir nog bra - du har sån insikt", "hur vil

Tycker att jag mår så mycket bättre. Vilket också på många sätt är en härlig sanning. Pratade så med jobbet. Planen är att jag skall börja igen. Vill inte vara sjukskriven, vill fungera "normalt". Brutalt påmind. En kvarts dividerande om hur, var, när. - Kunde jag ta gynhälsan på tisdagen? (vilket innebär 1 patient/5 min en hel förmiddag) "Goddag damen - så upp i stolen, sära på benen, snabbt in och ta ett litet utstryk, på objektglaset och ner i spriten. Tack och hej, svar kommer på posten om några veckor. 43:orna tar längst tid. Speciellt vintertid. Strumpbyxor, kängor, stela höfter och övervikt, väntrummet fullt..." Inga problem, då innan... Vad svara? Jo, "skall nog gå bra".. känner pulsen stiga, tänker på att första patienten kommer 08.15, måste vara på plats, förberett och startat datorn innan dess - utan stress....Det gåår inte!! .....pratar vidare. Människan i andra ändan gör bara vad hon måste, försöker se till att allt klaffar, får in mig i tidb

Veckans fjärde dag. På latin: dies lovis, italienska: giovedi, spanska: jueves och japanska då: mokuyoubi ( 木曜日 ( もくようび ). Dagen är här i nord uppkallad efter Tor, åskguden. Troligen son till Oden och moder jord. Han som åker runt i sin vagn bland molnen och strider med sin hammare. ( det var en riktigt vredgad Tor jag mötte häromveckan, läs nedan.. ) Jag läser att Tor är en rätt enkel karaktär till skillnad från grubblaren Oden. Det är han som bringar ordning ur kaos. Ok.....det kan jag ta till mig. Detta skall bli en enkel dag. Inte tänka för mycket, defintivit inte grubbla. Använda mina händer och se till att bli rejält svettig!! Behöver ändå kratta i trädgården och fixa gräsklipparen... .....säger jag så där klämkäckt. Drar på mig trädgårdshandskarna, de med lila blommor. Går med rak rygg mot garaget. Där är den. Gul och stor. Skruvar vant av bensinlocket (ja, tanka kan jag ) fumlar en stund efter snäpplåset men klarar relativt obehindrat att få av motorhuven! Bra. Nu blir jag stå

Hej Eva...nu har jag släppt in dig i min egen lilla bloggvärld.. välkommen hit ! Kram.....

Onsdag, efter tisdag men före torsdag. "Lillelördag! som från början var "piglördag" eftersom pigan inte fick vara ledig på den riktiga lördagen! Onsdagen är uppkallad efter Oden, en krigsgud men också den äldste och visaste av dem alla. Onsdag. På engelska Wednesday, Miercoles på Spanska, Latin: dies Mercurii och på japanska heter det 水曜日 ( すいようび (suiyoubi). Det där slog jag upp, tro inte att jag kunde det.... Jaha, fundrar ni vad jag sysslar med? Försöker samla morgonen, känna efter och tänka ut "dagens strategi". Inser att jag bör njuta av min "time out" som närmar sig ett slut. 3 veckor till bara. Det går nog bra, det går nog bra... Skall ta till mig att Oden var en vis gud och "känna in" hans vibbar.. Särskilt krigisk är jag inte, bara när jag boxas (på min säck, väl märk..) men eventuella behov av att använda musklerna i dag tänker jag använda till att riva ur växthusets innehåll! Vi blev med växthus när vi flyttade hit. I ett hörn s

Björnligan - igen! I somras, i juli när det var som absolut varmast, dök de upp och blockerade vår väg. Vi fick ta den gamla, nästan oframkomliga "naturstigen" upp genom skogen för att komma hem. På gårdsplanen sprang en yster hund omkring. Den identifierades snabbt som en av de nyinflyttade grannarnas, längst ner i backen. Hunden, en basset, fångades in och linades med ett pulkaband. Jag och dottern förstod att vi var tvungna att smyga längs kanten på den heta alldeles nylagda asfalten för att komma runt vändplanen där vi sedan skulle kunna gena ner genom slänten för att föra hem rymlingen. Ut på vägen så sakta och upptäcker att 10 meter från oss, just på vändplanen, står asfaltsbilen, (ja - den som jämnar till... ) och brer ut sina långa metallsnaror in över vägrenen. Nu fanns ingen återvändo men hunden drog åt fel håll. Vi hängde honom på min axel och gick glatt på. Han var stor och tung men vi ville inte att han skulle sätta tassarna på asfalten. Nu gällde det att inte ta

Mör i hela kroppen, framför allt i höfterna, efter att ha gränslat den breda madame Labendas rygg i 1,5 timme. Vi red över enorma ängar, drog oss ner till ett vilt, skummande hav där hästarna frustande rumlade runt med oss på ryggen. Ingen fara, bara stövlarna blev blöta. På hemvägen tyckte också den ovana ardennerryttaren (undertecknad..)att det var dags att galoppera. Trots beredskapen och lusten var känslan när nästan 800 kg tunga Labenda drog järnet mäktig. Jiises, vilka kraftpaket ! Respekt, respekt. Insåg direkt att det var bara att hänga på, hänga sig kvar och hoppas på det bästa, vilket fungerade som väl var. Näst mäktigast var när vi red längs kanten av de branta lerkanterna som stupar rätt ner i Öresund, på öns södra sida. Förbi fyren och så vek vi av hem igen. Vilka kusar!! Sen fick jag Quiche Lorraine, rödvin, äppelkaka med vispgrädde och några timmars trevligt samtal med mina bohemiska vänner. Gud, en sån röra, men ännu mera gud så trevligt!! Vände så hemåt med ryggsäcken

Gråväder. Duschat och druckit min caffe latte. Blåsigt.... ingen höjdare för en som blir sjösjuk bara av att titta på vågorna! Söderut nu, det skall bli så sabla trevligt att få umgås lite med "släkten" på Ven!

Lördag kväll. Alla barn sover hos kompisar. Kan äta plockmat direkt ur kylen, ta ett glas vin och röka en cigarett!! Jo, rätt. Köpte cigaretter för första gången på 14 år! Varför? Tja, varför inte? En supermorsas behov av att slå sig lös och inte bara vara en god, väluppfostrad mamma som hela tiden måste vara en bra förebild, kanske? Vill vara lite olydig.. Gör plötsligt saker jag inte gjort tidigare och inte gjort på många år. I kväll dricker jag "Pata Negra" till den kalla laxbiten och osten. Röker Blend ultra mentol (är det lööönt? -frågade hon på Statoil...) som smakar halstablett, struntar i att röja efter maten, tar i stället en bit marsipanbröd och tänder ännu en cigg. Sitter med raggsockar på fötterna under en tjock ullkofta och blossar, sippar på rödvinet, lyssnar på musik, skriver och trivs rätt bra denna lördag i oktober...

Mina tankar är hos dig när jag vaknar, innan jag somnar. De följer med mig när jag handlar, joggar, städar och jag får dem inte längre bort än så. Ibland njuter jag av dem, känner nästan din närvaro, kan titta på fotot av dig och glädjas åt värmen som sprider sig inom mig. Ibland lyssnar jag på din musik och låter mig dras med in i din värld. Lika ofta blir jag sorgsen och jag tillåter mig att sörja dig och det som inte blev. Det är motstridigt, dubbelt. För jag vet inte om jag skall eller bör sörja dig? Har inte ännu funnit tillit och lugn inför tanken att ödet visar vägen och att jag inte behöver lägga ner någon kraft eller några tankar på att försöka förstå dig...Förstår att det enda raka är att lita till att livet tar hand om allt...Att det blir bra hur det än blir. Ibland är jag arg. Känner mig lurad. Hur kunde du? Du fick mig att verkligen tro att jag mött min kanske största kärlek? Vad gjorde du ? Alla vackra ord, musiken, rosorna....jag var både din älskade, din Nike och kära N

Snart kastar jag mig rakt upp från stolen. Det är kallt och jag fryser.. För snål att sätta på värmen än. Väntar på kaminmannen som skall renovera kaminen, men som aldrig kommer. Beställde en ny "sten" för 2 månader sen. -Vad är problemet?? Måste ringa - igen! Det regnar, det blåser och nu är det höst. ingen kommer undan, inte ens tonårssonen som släntrade iväg till skolan i morse med bara en tunn tröja. - "Äh, det är lugnt" blir hans svar när jag påpekar att det kan vara smart att åtminstone trycka ner en regnjacka i ryggan..Allt är lugnt och coolt ... hans tidigare så stora ordförråd tycks ha krympt samman i takt med att hormonerna rinner till..?? Har druckit kaffe och läst tidningen samt DN:s nyheter på internet. Jaha, då har vi alltså fått en ny statsminister. Varför får vi aldrig någon riktig landsfader, en trygg stabil figur som vi kan luta våra trötta, slitna, oroliga huvuden mot?? Varför får jag känslan av en alldeles för snäll, oerfaren men talför och hype

Känner mig stark och livsduglig. Kanske till och med lite attraktiv igen... Tänk hur man kan krympa i en taskig relation. Förvånande hur liten man kan bli och hur fel man kan ha när man tror att det här är allt man behöver. Flera års slit, det går inte och är inte bra att kämpa hur länge som helst. Ibland måste man bryta helt för att kunna gå vidare, bli sig själv och känna riktig glädje igen. Hur ont det än gör. En gammal relation som tagit mycket energi - där tar det sannolikt mer än lika lång tid för att fylla på energin igen. Och, hur stor är sannolikheten att man hela tiden fylls på? Nej, att reparera ett förhållande tar ju också mycket energi. Ingen vill ju misslyckas, alla vill säkert att det skall lyckas och bli bra. Självklart skall man inte ge upp för lätt. Det tror jag inte, men, GUD, vilken lättnad att inse att det var rätt att gå vidare, var och en för sig. Helst i vänskap, respekt och samförstånd. Som kanske inte kommer förrän efter en tid, man måste läka, vilket de flest

1,5 timme över åsen i går. Denna gången med kameran vilket var bra så till vida att jag stannade, här och nu. Tänkte mer uppmärksamt på var jag gick, hur det såg ut, hur vackert allt är och när jag skulle ta nästa bild. Ville fånga min styrkeväg, kanske en av de vackraste i hela världen? Ibland går jag här men ser ingenting, märker inte att hur vägen viker av, mötet med kor eller får, kommer inte i håg om det varit solsken eller regn. All koncentration går inåt, där jag dividerar tyst men ibland också högt med mig själv. Vissa vandringar har snörvlats och gråtits från start till mål. Korna har hört allt, inga känner mig så bra just nu som "min flock" med den milt överseende tjuren Ares i spetsen. Hur välgörande har inte det varit. Ibland njuter jag bara av att det gör så gott, att jag mår så bra! Min terapi! Andra gånger är jag magiskt närvarande. Som häromdagen. Hade kameran varit med, hade inga ord behövts. Nu blir det bilder från i dag i stället. Men då... Startade som

Det står att läsa att ordet macarena troligen har sitt ursprung i grekiskans maccaros, som betyder "lycka". Det är också "our lady of hope" i Sevilla....."Nuestra Senora de la Esperanza" Men också en förfärlig schlagerplåga och namnet på en känd nattklubb i Barcelona!

Under de sista två veckorna har jag, till mina barns fasa, ofta utbrustit - "hey, hey macarena" !! Det kan komma när jag minst anar det, när jag städar, tvättar, lagar mat eller anfaller något av barnen i soffan.... Vad kommer allt från? Varför? Och, det är inte något tics, jag lovar....Ja, jag sjunger gärna fram det också, något jag inte behärskar. Barnen håller för öronen, himlar med ögonen och säger att de städstrejkar om jag fortsätter. Får väl lägga av då... Men mina kritiska telningar lider av allt deras morsa gör just nu. En känslig tonårsson och en prepubertal, hyperkritisk dotter. Min son kan inte visa sig med mig på stan. Om vi är och handlar springer han i förväg eller går en annan väg. Står sen i en annan kassakö än jag !! Enligt min dotter får jag inte klippa mig, inte måla tånaglarna, inte dansa, inte sjunga, inte det och inte det. När det gäller kläder fnyser hon åt mig, säger högdraget - Mamma , du begriper verkligen inte det där. Det gör jag, du MÅSTE fråga m