fredag, september 22, 2006

Så vackra !!

Karl Johans Näsa



Det här hade gjort sig på film. Eller - ibland är verkligheten bättre än filmen..

Jag var 30 och mitt i en av de mer kaotiska kriserna med vildhjärnan uppe i norr. Jag flydde ut i natten till väninna Helen, en vacker öländska, mansslukerska och en otroligt inspirerande, tokig väninna. Hon och senastes älskaren, en narkosläkare som såg ut som en grekisk gud, släppte in mig, gav mig en cognak och enades om att jag behövde skaka av mig mina bekymmer. De packade en ryggsäck, placerade oss i en bil och drog ut mot öarna, bort från Tromsö. Klockan var ca 01 och midnattsolen färgade de snöklädda fjälltopparna rosa, orange och turkost.

Karl Johans Nese är det näst högsta fjället i hela området. På håll har det formen som den gamle kungens näsa, se bilderna ovan. Näsan sticker upp och kan ses från alla håll, även inifrån staden. Den grekiske guden parkerade sin bil och påbörjade stigningen uppåg med sitt harem efter sig. - Jag kan säga att ingen var klädd för den uppgift som nu följde.

Vi gick och gick. Den vältränade guden höll ett högt tempo och hela situationen var så fantastisk så av det fick jag den kraft jag behövde. Omtumlad av Y:s vrede, cognacen, den vackra naturen, gudens vältrimmade rumpa ovanför mig och av äventyret höll jag takten. Vi gick i en timme, vi gick i två. Det blev allt brantare, men vi klagade inte. Det blev ännu brantare, isigare och att vi inte slant och for bakåt var nog mest ett under... Solen steg långsamt men fanns fortfarande bakom fjället, vi klättrade i skuggsidan mot väst. Jag vet att jag en gång vände mig om men insåg att det var bättre att bara titta den dm rakt fram in mot isväggen där jag försiktigt klättrade uppåt. Guden använde nu en ishacka som han slog hål i väggen med. Där kunde vi sätta våra fötter när vi stretade uppåt. Ingen hade vantar, jag använda naglarna för att hålla mig fast, guden klättrade spänstigt och vant. Vi hängde på. Vet inte hur länge vi klamrade oss fast vid den där isväggen men plötsligt slog en stark låg sol oss rakt i ansiktet, bländande och varm. Vi hade nått toppen. Det var hisnande och i ren extas dansade vi och sjöng midnattsolens och näsans sång där uppe. Klockan var närmare halv 4 på morgonen när vi slog oss ner för att njuta av en himmelsk utsikt. En mäktig stund, högst upp på Karl Johans Näsa. Utsikten var hisnande över alla dessa fjäll och långt där ute, havet! En havsörn cirklade avvaktande runt oss. Härifrån var jorden rund som ett klot. Vi åt färska räkor och drack te. Guden höll sina armar runt oss och vi förstod att inget ont skulle kunna hända. Vi var trygga här i himmelriket!

Långt om länge var vi tvungna att inse att vi nu skulle ta samma väg igen, fast denna gång nedför. Trötta och skakiga klättrade vi så baklänges nedåt, samma hål i isväggen användes för samma fötter. Väl nere för den brantare delen plockade Guden upp 3 stora svarta sopsäckar. -Hoppa i! - och så vi gjorde. Sedan bar det av. Vi kanade nedför fjällsluttningen i mjuk pudersnö, allt var så rykande vitt att det gick inte att förstå hur fort vi åkte. När vi planade ut kände jag mig alldeles lycklig över all upplevelse och allt skrik och skratt där vi for utför fjället som 3 svarta plastbollar.

Tack Guden för den upplevelsen och tack Helen "wherever you are these days" . Jag glömmer er aldrig!

torsdag, september 21, 2006

Farväl stranger

Nu vet jag. Det var 3 saker! Ett, två och tre. Inte en. Det var flera stopp..

Det här vill jag inte. Han försökte i allafall hålla mig utanför. Jag fick en slags förklaring, samtidigt får jag en otroligt varm och nära omfamning...

Förvirrad men lugn. Skrivit och berättat... han vet att jag inte kan möta honom förrän han kan möta mig reservationslöst, utan andra inblandade, varken rent fysiskt eller som en mental spärr.

Lyssnar på Katie Meluah. Hon sjunger "I cried for you".. Sorgset inser jag att jag inte kommer att kunna närma mig den man som jag delat en tät och laddad, kärleksfull skriftväxling med i över en månad. Han fick mig att börja tro på något som jag inte trodde var möjligt...

Och, det var det tydligen inte heller...

fredag, september 15, 2006

Till Hanne

Hej Hanne! Du har kommit rätt, välkommen till min "avstjälpningsplats", min virtuella kompis eller mitt eget självutlämnande rum! Sköt om dig, vad snäll mot dig själv och kom ihåg att det är förbjudet att omge sig med människor som bara tar energi utan att ge någon tillbaka...
Kram

M

Konstigt, men plötsligt, flera gånger varje dag, växer värmen inom mig Jag känner hur hjärtat slår fortare, jag stannar till och känner din närvaro !??

torsdag, september 14, 2006

"Lawrence of Arabia"


Jag fick för en månad sedan veta att jag ärvt "en summa" av min nordnorska kärlek från 80-talet. Kanske borde jag blivit förvånad, men det blev jag inte. Mer av en "jajustdet"-känsla infann sig för inte var "summan" (som jag inte vet värdet av än) bara en summa utan en summa inklusive medföljande instruktioner till. Såklart, än i dag vill han försöka kontrollera mig kanske.. Eller, jag vet att han på sitt sätt någonstans, på sitt sätt faktiskt älskade mig. Jag förstår, hans sista ord till mig kommer att berätta något. Kanske är det hans sätt att be mig om förlåtelse och visa sin svunna kärlek..Jag vet inte vad "instruktionerna" innebär men hans dotter B. försäkrade mig om att det bara var "söte" sådana..

I dag känner jag en slags ömhet för mannen som kunde varit tvilling med Peter O´Toole så som han framstod i storfilmen "Lawrence of Arabia", för övrigt Y:s favoritfilm (såklart)
Han var som landskapet han levde i, höga berg och djupa dalar. Han var samtidigt en fånge i sitt förflutna, i sitt arv och på sin isolerade kant av jordklotet. Arkitekt, hade studerat i utlandet men hans ansvarskänsla "tvingade" hem honom när fadern dog. En intellektuell, spirituell artist. En man som kände mycket, gjorde mycket, var mycket. Ordet lagom fanns inte. Han charm rev ner allt mitt försvar, jag gav tidigt upp. Han var fullständigt livsfarlig skadlig och oerhört varmhjärtat underbar.

Jag sörjer faktiskt hans allt för tidiga död och att han inte längre finns här på jorden. Så onödigt. Han hade barn. Så typiskt att han inte kunde hålla balansen, något han alltid annars kunnat så bra. Han utmanade en gång för mycket.

"Goodbye Hiroshima, goodbye"


Han fick mig ner på knä. Hans vrede, hans hårda ord fick mig att vika mina ben i snön. Där, på sluttningen på väg upp mot "Tind" släckte han ljuset för mig, ännu en gång. Han lät mig sitta, höjde sig över mig och hans frustration smattrade ner mot mig, fick mig att lägga kinden mot den kalla snön. Kommer ihåg att jag tittade förbi honom, ner mot dalen där vattnet glittrade. Kontrasternas land, så oändligt vackert.

Han gick några steg, vände sig om, lång och stolt. Han sa "goodbye Hiroshima, goodbye"
Så gick han. Jag satt kvar och såg honom försvinna upp mot toppen av fjället. Till sist var han bara som en liten svart prick mot den vita snön.

Solen gassade och jag reste mig, snubblade ner mot fjällhissen men valde, omtöcknad som jag var, att till fots ortsätta ner för den brantare delen av fjället. Jag ömsom rasade, ömsom voltade ner mellan småbjörk och buskar som dock bidrog till att mildra min framfart något.

Minns känslan. Vad skulle nu hända? Skulle jag åka därifrån, packa och åka? Vart skulle jag ta vägen?? Skulle han komma hem? Kände ångesten komma smygande, den som lägger sig över mig när jag blir osäker och villrådig. Hemlös. Det här var mitt hem (?) Han var mitt hem (?) Han älskade mig ju (!?) Eller? Vad menade han? Förstod inte vad jag hade gjort, sagt - kunde inte förstå hans ilska. Tyckte synd om honom som inte förstod vem jag var och vad jag stod för.

Han behövde inte vara så svartsjuk. Jag skulle minsann stanna och visa honom. Få honom lugn, trygg med mig.

Rädsla. Jag var rädd där jag gick uppför Tromsös backiga sida mot det violetta hus jag delade med min nordnorska kärlek.

Jag visste. Han skulle komma hem. Efterdyningarna skulle hålla i sig i några dagar, det gjorde det alltid när det var så här illa. Det var illa, trots att jag gjorde allt rätt och vad jag kunde för att mildra, stötta, lindra så tog det tid den här gången.......Det fanns fler gånger, många gånger, alltför många gånger. Det gick månader, år, totalt 6 år. Jag var som en fånge, kunde inte bryta mig loss. Hans makt över mig var total. Inom mig visste jag att jag riskerade att dö inom mig om jag stannade, ändå mäktade jag inte att bryta, resa.

Inom mig tappade jag aldrig helt. Förstod att det var fel men kunde inte ställa mig upp och vara stark. Att han samtidigt kände min inre styrka och min integritet gäckade bara honom att fortsätta. Han var lysande, jag satt fast. I hemlighet planerade jag min "flykt" i ett par år...

Han slog mig aldrig fysiskt. Men, hans briljanta, psykiska terror slog mig lika hårt, kanske hårdare. Inom mig blödde jag och gick sönder.

lördag, september 09, 2006

Musmord

Gick för att väcka barnen. Klockan var 06.30. Hittade antingen Ester eller Sigrid död på mattan i vardagsrummet. Skrek till och rusade in i min dotters rum. Buren var tom. Ingen av mössen var där. I fåtöljen låg en trött och mätt katt! Oh dear.., väckte dottern som bröt samman. De små natalmössen gjorde sin entré för bara 4 dagar sedan. Dessförinnan hade vi provat med vanliga vita möss men de stank så jag tvingade henne att byta sort. Nu var det äntligen lugn, alla var nöjda.

Katastrof. Berättade inte om den hittade musen. Fann efter ett tag blodspår och tecken på vad som försigåtts.

Nu kan min dotter inte vara i sitt rum. Säger att -"ett mord har begåtts där"

torsdag, september 07, 2006

Långt kvar??

Långt kvar...i dag känner jag att jag har långt kvar. Men långt till vad. Till en fulländad tillvaro där en perfekt tajming i agendan får mitt liv att sväva fram som en mild havsbris en sommarkväll..

Det kanske inte är jag. Jag är mer som en virvlande otyglad bäck som delar sig och ofta skapar nya vägar då inte de gamla räcker till. Jag kan inte sväva.

Ändå stressar det livet mig. Jag är för odisciplinerad och okoncentrerad för att styra upp mitt liv, än efter mer än 4 månader. Skapa rutiner. Det enda jag åstadkommit är en korg i hallen. Där skall mina ting läggas, men gör de det?

Klarar inte att leva med mig själv? Vem skall jag då leva med? Skall jag bli någon annan, som jag kan hantera?

tisdag, september 05, 2006

Min historia 4 - om en nordnorsk kärlek

Jag levde med Y i nästan 6 år. Hur kunde jag?? I dag, med avståndets och tidens hjälp har jag en annan förståelse för honom, jag kan även känna ömhet och sorgset vedmod över att det blev som det blev.

Y. är död. Han gick ut på taket för att spänna fast presenningen över den lilla balkongen som höll på att renoveras. Han klättrade, som han alltid gjort, ut genom ett fönster, balanserade fram på takkanten fram mot balkongen. Huset, ett sekelskifteshus i gult trä kände han väl. Men den här förmiddagen gick det snett. Han slant, tappade balansen och föll handlöst de ca 9-10 metrarna ner på den stenbelagda innergården.

Han levde när ambulansen kom men dog strax efter ankomst till sjukhuset. Det är snart exakt ett år sedan. B. ringde och berättade. Hans dotter är 25 år i dag !!! Hon var 4 när jag blev hennes extramamma. Det är fantastiskt att ha fått ny kontakt med henne. Tänk att jag har betytt så mycket för henne, lilla gumman och snart färdig läkare!

fortsättning följer............

måndag, september 04, 2006

M

Min vän F. säger att -"Nej, låt bli, inte en ny man än, inget flirtande"
Jag begriper det. Men vad göra? Förstår inte varför det är så mysigt med den här kontakten som jag inte kan motstå. Han skriver så jag dras in i datorn. Suck, jag vet inte.

Men jag går på magkänslan. Det har hur som helst varit tråkigt och ledsamt så länge. Jag kanske är mer bearbetad än jag själv tror. Det är som det är. M. gör mig så glad! Skall inte förvänta mig något alls men just nu njuter jag av det lilla som är, som spirar och lyfter min dag.

Tur med Otur


Har hittat ett nytt sätt att andas. Otur! När han höjer sitt huvud och spänner varje muskel i sin kropp sätter jag mig tillrätta, känner hur bakändan dras in och så - bär det i väg. Vi töltar!

Eller, jag åker häst. Bekvämt och blir efter en stund aningen sömnigt. I allafall för en gammal hästtjej som jag. Slutade rida någon gång vid tiden när jag fick barn. Tröttnade på att fara runt på en programmerad ridskolehäst och kunde ingen egen ha. Vad jag ville och fortfarande vill, det är att i rasande fart spränga fram över skog och mark, upp och ner, över hinder. Full fart alltså, på ett ivrigt fullblod helst.

Och, hur bra är det? Över 40, småbarnsmamma och lite otränad. Jag har inte råd att bryta alla ben i hela kroppen eller ens bara en arm. Så jag lät bli att rida helt.

Tills nu. Jag har träffat Otur, en 11 årig, isabellafärgad islänning. Ser lika vild ut som naturen han kommer i från. Och, det här är inte så dumt. Vi "spränger" inte fram, men visst går det undan ibland, även i galopp. Alla blir svettiga, min hjärna töms och jag har träningsvärk mellan benen......

fredag, september 01, 2006

Du borde sluta fega runt vattnet...

Jag har fått ännu en melodi - känner mig uppskattad av någon...

Såg en annans cykel i dag.

Irritation. Är jag på väg in i nästa fas? Blev irriterad över att dina cirklar tydligen fortsätter att snurra runt samma gamla axel. Arg över att jag inte slutade tro på dig tidigare. Besviken över att du inte var så stor inombords som du är på ytan. Du går runt sjön och inbillar dig att du trivs. Du vågar dig inte ut på den tunna isen av rädsla att den brister. Och då, då har du ingen kontroll längre. Du vet inte vad som händer eller vad som finns under ytan, det som inte syns i det mörka vattnet. Allt du gör är att titta över kanten ibland, du ser det du ser och är nöjd. Sen fortsätter du på din invanda stig...

Tillit. Du skulle få känna tillit. Finn tillit till dig själv, börja med det så kommer du att kunna känna tillit till en annan människa sen.

Dyk! Du behöver ingen flytväst, ta på dig en snorkel om du är osäker. Men det håller. Ring en dykinstruktör, du behöver en hand som vägleder dig på din resa ner mot botten. Där skall du finna otroliga skatter, det är jag övertygad om. Ta med dem upp, gråt av ansträngning och gläds åt dina vinster.

Tillit till dig själv.

Lycka till min vän.

En liten historia

1984.
Reste till Tromsö. Skulle det bara bli Norge fick det bli längst bort. Egentligen längtade jag till värmen, söderut.

Började på en hjärtobservationsavdelning. Hit fördes patienterna när de var lite bättre, låg vägg i vägg med intensivavdelningen. Mest hjärtinfarkter. Kvällstid var vi två sjuksköterskor.
Här var jag i 8 månader. Vi återupplivade och försökte återuppliva, hela tiden. Det var hysteriskt, larmet gick konstant. Samtliga patienter gick med övervakning. De gånger vi fick bryta upp toalettdörren och dra ut någon med stillestånd var otaliga. Ofta var det män. Stora män. Vi slet, vi mycket mindre kvinnliga sköterskor. Ett, två tre - lyyft. Under med hjärtbrädan, upp i sängen och tryck, TRYCK. En-två-tre-fyra-fem. På med masken, blås. BLÅS.. Larmet tjöt. Oftast lyckades vi inte, men ibland gick det. Tills det var dags nästa gång.

Så minns jag det. Kanske någon blev frisk till och med, men i mitt minne dog alla. Personalen var underbar!

Minne nr. 1:
Patienten, en gammal fiskegubbe från en nordnorsk fjord, låg i sin säng efter en massiv hjärtinfarkt. Hans dialekt var ... svår. Nordnorskan var "peace of cake" jämfört med det här!

Här kommer vi in, två sköterskor i vitt. Gubben har syrgasmask, kateter, dropp och halvligger upp mot en massa kuddar. Han är blek, nästan inte vid medvetande och hänger snett. Jag, den svenska unga sjuksköterskan, säger med hög röst (eftersom jag antog att han hörde dåligt eller inte alls) : -"JAG SKALL BARA RÄTTA TILL KUDDARNA LITE FARBROR"

För någon sekund stannade rummet. Min norska kollega for frustande ut ur rummet. Gubben drog efter andan, han blev genomskinlig och började skaka. Jag tänkte att "Nu dör han". Trodde han krampade så jag larmade för att få hjälp.

Gubben klarade sig men tittade skeptiskt på mig och höll krampaktigt i täcket varje gång jag kom in i hans rum efter det.

Varför? Jo, i hans land är kuddar synonymt med - testiklar!